Först vill jag berätta om min skräckupplevelse igår kväll. Jag och Josefin tyckte att det va mysigt att ta en liten kvällspromenad sådär vid tiotiden igår. Vi möts vid stenen sa jag och sprang iväg för att klä på mig. Josefin har en förmåga att bli arg på mig och min seghet, men det tar sig! Fort som bara den börjar jag traska mot stenen. På väg dit möter jag ett antal läskiga människor. Jag hinner inbilla mig att någon typ av liga är efter mig, att polisen har satt span på mig och att hela Irsta vill döda mig. Men jag överlevermot alla odds. När jag kommer fram till skogen där stenen befinner sig inser jag att mitt förslag på mötesplats inte va det bästa. Den är mörk och prasslar väldigt mycket. Självklart står alla läskiga människor där inne och tänker anfalla när jag beger mig in i skogshelvetet.
Efter några stöttande sms från Josefin samlar jag ändå mod och går in. "Det här går ju bra!" tänker jag sekunden innan jag går rätt in i ett träd och från en gren i ögat (jag har en föråga att dra till mig grenar i ögonen). Jag blir halvt blid och kämpar för mitt liv för att synen ska återvända. När skärpan är återfunnen får jag mitt livs chock (jag får det ganska ofta). Tre meter framför mig står en man. En tvåmetersman! Han såg så otroligt mördaraktig ut. Ljuset kom bakifrån, håret va vitt och spretade åt alla håll och kanter och han hade på sig något som liknade en regnock. En regnrock! I mitt huvud såg jag framför mig hur han plockade fram en yxa från innerfickan och dödade mig. Jag gick i vild panik igenom alla flyktvägar. Antingen återvända och springa genom den mörka skogen igen, eller kriga för mitt liv och ta mig till andra sidan där Josefin väntade. Jag valde det sistnämnda. Grejen va bara att mannen inte va någon yxmördare. Han va bara en otroligt lång man, med otroligt vitt och fluffigt hår, som va ute och gick med sin otroligt lilla hund. När jag insåg det blev jag nästan lite besviken men ändå lättad. Jag traskade förbi och insåg att han va minst lika rädd som jag där han stog och tryckte sig mot ett träd för att inte stå ivägen. Han trodde nog att jag skulle slå ner honom (vilket jag hade tänkte göra).
Men i alla fall. Det jag egentligen hade tänkt berätta va att nu jävlar ska det medicineras! Jag tänker inte låta pollen stoppa mig ikväll! Två vita pulver (hehe), två tabletter och ögondroppar!
Efter några stöttande sms från Josefin samlar jag ändå mod och går in. "Det här går ju bra!" tänker jag sekunden innan jag går rätt in i ett träd och från en gren i ögat (jag har en föråga att dra till mig grenar i ögonen). Jag blir halvt blid och kämpar för mitt liv för att synen ska återvända. När skärpan är återfunnen får jag mitt livs chock (jag får det ganska ofta). Tre meter framför mig står en man. En tvåmetersman! Han såg så otroligt mördaraktig ut. Ljuset kom bakifrån, håret va vitt och spretade åt alla håll och kanter och han hade på sig något som liknade en regnock. En regnrock! I mitt huvud såg jag framför mig hur han plockade fram en yxa från innerfickan och dödade mig. Jag gick i vild panik igenom alla flyktvägar. Antingen återvända och springa genom den mörka skogen igen, eller kriga för mitt liv och ta mig till andra sidan där Josefin väntade. Jag valde det sistnämnda. Grejen va bara att mannen inte va någon yxmördare. Han va bara en otroligt lång man, med otroligt vitt och fluffigt hår, som va ute och gick med sin otroligt lilla hund. När jag insåg det blev jag nästan lite besviken men ändå lättad. Jag traskade förbi och insåg att han va minst lika rädd som jag där han stog och tryckte sig mot ett träd för att inte stå ivägen. Han trodde nog att jag skulle slå ner honom (vilket jag hade tänkte göra).
Men i alla fall. Det jag egentligen hade tänkt berätta va att nu jävlar ska det medicineras! Jag tänker inte låta pollen stoppa mig ikväll! Två vita pulver (hehe), två tabletter och ögondroppar!
1 kommentar:
HAHAHAHAAHAHAHAA
Skicka en kommentar