Friheten.

Friheten kommer smygande bakifrån. Hon vänder sig om och spelar svårfångad. Den flyger förbi, hennes kropp knottrar sig av vindpusten. Hjärtat slår i tank med klockans dystra slag. Det blir svart. Bakom slutna ögon ser hon hur han bjuder henne till sitt bord. Kaffet bränner i halsen och hon vaknar. Något saknas. Något som brukade finnas i hennes närhet. På marken ligger glassplitter. Vinden viskar en sång hon hört så många gånger förr. Hon sätter sig vid ändhållplatsen och väntar in nästan avgång.



Jag har kommit fram till att jag ska lägga kameran på hyllan ett tag. Jag blir bara missnöjd. Ångesten ökar i takt med bilderna. Det har bara blivit en vana att sitta och leka lite på kvällarna. När jag väl är klar skulle jag helst vilja spy på resultatet. Man skulle kunna fråga sig varför jag ens lägger ut bilderna när jag ändå är så missnöjd. Det undrar jag också. Jag tror att det är för att annars skulle alla timmar av slit (okej, det är inte speciellt slitsamt att tycka på lite knappar, men det är ganska slitsamt för hjärnan) vara helt i onödan. Men nu börjar det gå till överdrift. Nästan som klädångesten. Grubblandet börjar ta för stor plats. Jag spenderar mina sömnlösa nätter åt att försöka komma på något bra, för jag vill verkligen göra något bra, men helt utan resultat. Därav alla dessa otroligt lika och fantasilösa bilderna. Herregud, jag hör hur jag låter. Som att jag vill att någon ska säga att jag visst är bra. Men så är det inte. Jag har prestationsångest som aldrig förr och enda sättet att komma över det är nog att ta en liten paus. Hur lång den blir vet jag inte. Det lär ju märkas när jag får lite ny insperation. Nu får ni vänta med spänning på den sista bilden jag har innan uppehållet. Den ligger och väntar på att visas. Jag ska bara samla mod och fantasi till en text.

Sound jävla grubblarfredag: Eldkvarn - Vill Inte Förlora

Peace.