Nu jävlar!

Först vill jag berätta om min skräckupplevelse igår kväll. Jag och Josefin tyckte att det va mysigt att ta en liten kvällspromenad sådär vid tiotiden igår. Vi möts vid stenen sa jag och sprang iväg för att klä på mig. Josefin har en förmåga att bli arg på mig och min seghet, men det tar sig! Fort som bara den börjar jag traska mot stenen. På väg dit möter jag ett antal läskiga människor. Jag hinner inbilla mig att någon typ av liga är efter mig, att polisen har satt span på mig och att hela Irsta vill döda mig. Men jag överlevermot alla odds. När jag kommer fram till skogen där stenen befinner sig inser jag att mitt förslag på mötesplats inte va det bästa. Den är mörk och prasslar väldigt mycket. Självklart står alla läskiga människor där inne och tänker anfalla när jag beger mig in i skogshelvetet.
Efter några stöttande sms från Josefin samlar jag ändå mod och går in. "Det här går ju bra!" tänker jag sekunden innan jag går rätt in i ett träd och från en gren i ögat (jag har en föråga att dra till mig grenar i ögonen). Jag blir halvt blid och kämpar för mitt liv för att synen ska återvända. När skärpan är återfunnen får jag mitt livs chock (jag får det ganska ofta). Tre meter framför mig står en man. En tvåmetersman! Han såg så otroligt mördaraktig ut. Ljuset kom bakifrån, håret va vitt och spretade åt alla håll och kanter och han hade på sig något som liknade en regnock. En regnrock! I mitt huvud såg jag framför mig hur han plockade fram en yxa från innerfickan och dödade mig. Jag gick i vild panik igenom alla flyktvägar. Antingen återvända och springa genom den mörka skogen igen, eller kriga för mitt liv och ta mig till andra sidan där Josefin väntade. Jag valde det sistnämnda. Grejen va bara att mannen inte va någon yxmördare. Han va bara en otroligt lång man, med otroligt vitt och fluffigt hår, som va ute och gick med sin otroligt lilla hund. När jag insåg det blev jag nästan lite besviken men ändå lättad. Jag traskade förbi och insåg att han va minst lika rädd som jag där han stog och tryckte sig mot ett träd för att inte stå ivägen. Han trodde nog att jag skulle slå ner honom (vilket jag hade tänkte göra).

Men i alla fall. Det jag egentligen hade tänkt berätta va att nu jävlar ska det medicineras! Jag tänker inte låta pollen stoppa mig ikväll! Två vita pulver (hehe), två tabletter och ögondroppar!

Hela jag är fylld av hat.

Här sitter jag och skänker en hatets tanke till hela världe. Jag riktar mina pilågar lite extra mycket mot min spankalärare, som tycker det är kul att ha prov nu såhär på våren när man har gett upp skolan för längesen. Jag ställer även in siktet på alla växter som förpestar min värld med pollen. Hur mycket medicin jag än tar hjälper det inte. Det blir värre och värre för varje dag som går. Jag hoppas på regn.
Jag kan även meddela att jag tror att jag slog personligt rekord i sömn i natt. Jag spenderade söndagen med att vara extremt trött. När jag kom hem från städningen satt jag och åt en aning paralyserad för att sedan förflytta mig mot sängen. Och somnade. Jag hade planerat en liten powernap så jag skulle orka titta på Sanningens ögonblick, men så blev det ju inte. Jag somnade till reprisen av Top model, vaknade till när Navy CIS började klockan åtta, sen somnade jag om igen. Och sov fram till ungeför halv tio. Jag skäms lite smått över att jag somnade innan åtta. Jag brukar ligga vaken halva natten. Möt den nya (sovande) Evelina.

Nu sitter jag i alla fall och pluggar (läs lyssnar på Nationalteatern, dricker kaffe och funderar på att börja plugga). Fy vad meningsläst det här blev. Sammanfattning: Jag hatar pollen och spanskaprov. Jag sov mycket i natt. Jag undviker att plugga. Jag gillar nationalteatern.

Sound hatisk (men ledig) måndag: Nationalteatern- Ut i kylan

Peace.

Sömnlösheten resulterade i en tavla till framför Tjenare kungen.

Jag gjorde en tavla. Kul.

Ge mig reng!

Hata mig gärna men jag vill att det ska renga. All pollen håller på att ta död på mig. Inte nog med rinnande näsa, svullna och kilande ögon och en hals full med skavsår, så upplever jag i detta nu även feberliknande symptom. Hela natten hade jag frossa och därför blev det inte myket sömn. Nu sitter jag här, yr som aldrig förr och skakar som en jävla asplöv. Jag hatar pollen.

Friheten.

Friheten kommer smygande bakifrån. Hon vänder sig om och spelar svårfångad. Den flyger förbi, hennes kropp knottrar sig av vindpusten. Hjärtat slår i tank med klockans dystra slag. Det blir svart. Bakom slutna ögon ser hon hur han bjuder henne till sitt bord. Kaffet bränner i halsen och hon vaknar. Något saknas. Något som brukade finnas i hennes närhet. På marken ligger glassplitter. Vinden viskar en sång hon hört så många gånger förr. Hon sätter sig vid ändhållplatsen och väntar in nästan avgång.



Jag har kommit fram till att jag ska lägga kameran på hyllan ett tag. Jag blir bara missnöjd. Ångesten ökar i takt med bilderna. Det har bara blivit en vana att sitta och leka lite på kvällarna. När jag väl är klar skulle jag helst vilja spy på resultatet. Man skulle kunna fråga sig varför jag ens lägger ut bilderna när jag ändå är så missnöjd. Det undrar jag också. Jag tror att det är för att annars skulle alla timmar av slit (okej, det är inte speciellt slitsamt att tycka på lite knappar, men det är ganska slitsamt för hjärnan) vara helt i onödan. Men nu börjar det gå till överdrift. Nästan som klädångesten. Grubblandet börjar ta för stor plats. Jag spenderar mina sömnlösa nätter åt att försöka komma på något bra, för jag vill verkligen göra något bra, men helt utan resultat. Därav alla dessa otroligt lika och fantasilösa bilderna. Herregud, jag hör hur jag låter. Som att jag vill att någon ska säga att jag visst är bra. Men så är det inte. Jag har prestationsångest som aldrig förr och enda sättet att komma över det är nog att ta en liten paus. Hur lång den blir vet jag inte. Det lär ju märkas när jag får lite ny insperation. Nu får ni vänta med spänning på den sista bilden jag har innan uppehållet. Den ligger och väntar på att visas. Jag ska bara samla mod och fantasi till en text.

Sound jävla grubblarfredag: Eldkvarn - Vill Inte Förlora

Peace.

Jag glömde.

Jag och min vän Amanda tycker om att slå varandra. Gärna i något powermove då vi snurrar våra armar med all världens kraft. Det är skitkul att träffa varandras knytnävar då, jag menar, man tar ju bara i alla man kan. Den där lilla blåa knlen på vänster pekknoge (?) är skitskön! Det är extremt roligt att följa utvecklingen. Det blåa sprider sig ut mot pekfingret och äver lite till tummen. Vi har humor jag och Amanda.

Andlig hälsa.

Vi tog ett snack med skolprästen idag. Jag hatar henne. Hon hade världens jobbigaste röst som hon gjorde ännu jobbigare när hon försökte vara rolig. Kul. Hon pratade om lite allt möjligt. Bland annat sa hon att hon kunde förstå det logiska med den så kallade gud. Det kan inte jag. Jag skulle vilja sätta mig in i en troendes hjärna och se hur den får ihop det logiska. Det finns alltså en gud som har skapat världen. Coolt. Det finns alltså en högre makt som tar hand om hela jorden. Ännu coolare. Jag känner hur bitter jag låter. Egentligen är jag inte så bitter, jag inser bara mer och mer hur min syn på det hela ser mycket tråkigare ut.
Jag tror på människan. Jorden skapades av big bang, det låter troligt. Sakta utvecklades celler. Fler och fler arter skapades. Till slut kom människan. Vi bestämmer över oss själva. Det finns ingen gud som hjälper oss. De (dem?) enda som kan påverka är vi själva. Man måste fatta sina beslut själv och inte överlåta dem till gud. När det går bra är det oss själva vi ska tacka, inte någon gud.
Men hur är min bittra syn på döden då? Jag tror inte att man kommer till något paradis där man lever i evig lycka. Dör man är man död. Man blir jord och ger liv åt något annat. Det enda som kan få oss att leva vidare är att åstadkomma något så vi lever vidare i minnet.

Bara att börja åstadkomma alltså, för om gud mot förmodan skulle finnas är nog chansen liten att jag hamnar hos honom efter detta hatiska inlägg.

Mina telefoner och jag.

Min (lillasysters) telefon har ett eget liv. Ibland när man stänger den råkar den glömma att släcka knappljuset. För mig gör det absolut ingenting. Vissa kvällar när jag ska sova kan jag känna mig lite extra porrig (uttråkad), då brukar jag ligga och titta på det superporriga blåa neonljuset och drömma mig bort.
Men tyvärr är jag och min (lillasysters) telefon inne i en liten svacka. Han vill inte göra som jag vill. Till exempel leverera och ta emot sms. Fast det är lugnt. Jag är van med detta från min förra motorola. Jag vet att efter ett tag ramlar det in mellan 5-10 sms. De fleta är från Josefin där det står ungeför: "Jag vill ha vänner!" "Varför svarar du inte?" "Sluta dissa mig!" "SVARA!" Hon har bra tålamod den där Josefin.

Tänk om.

Tänk om man skulle vara en sån där cool sak. Tänk om man kunde lära sig äta lagom, så man slipper en svullen mage och äckliga mättnadskänslor. Tänk om man höll sina egna löften. Tänk om man hade en helt ny garderob. Tänk om man hade fantasi. Tänk om man tog tag i saker och ting. Tänk om man orkade städa rummet. Tänk om man var nöjd. Tänk om man orkade plugga. Tänk om man skulle ta och skita i allt och äta glass istället.

Galenskap!

Detta kan vara mitt sista inlägg, så läs det med omsorg. Mycket möjligt att jag kommer läggas in på psykhem. Jag ska försöka hålla mig lugn, men det är väldigt svårt när jag inners inne håller på att explodera. Anledningen till mitt mycket ostabila psykiska tillstånd är ett återkommande pip. I minst 13 minuter har ett oerhört irriterande pipande uppfattats i mina öron. Det kommer ungefär var tiode sekund och slutar aldrig. Jag blir mer och mer frustrerad och kommer inom en snar framtid att börja slita av mig håret. Jag har letat som en tok efter källan till pipandet men utan resultat. Nu kan jag inte skriva mer på grund av paniken. Måste gå och ringa psyket. Hoppas man får fri tillgång till glass.

Hög på livet sitter hon på samma gamla sten och spottar på blommorna. Solen sticker i ögonen när hon betraktar de fagra flickorna på avstånd. Hon slänger det blekta fotografiet på marken och reser sig. Spottar en sista gång på de fula blommorna och svävar iväg på molnen. Vidare till den fria friheten.

Roflmao.

Jag satt och tittade runt i lite disikussioner för att slippa plugga, jag fick mitt livs chock. Roflmao säger jag bara. För er nooooobs som inte vet vad roflmao betyder kan jag tala om att det betyder rolling on the floor laughing my ass of. Chock. Vem får för sig att ett sånt uttryck bara MÅSTE få en förkortning!? Dagens ungdom...

text.

Jag gjorde en bild som jag blev ganska nöjd med. Nu jobbar jag på en passande text till. Jag har insett att jag hatar bilder med en opassande text till. När jag insåg det ökade prestationsångesten. Nu har jag massa halvklara bilder på lager men inga texter. Jag har blivit klänslokall och har därmed inget att skriva. Duschen väntar.

Lystring!

Jag lever och mår fint. Har bara inte haft tid med datoret på ett tag (igår). I helgen har jag:

• Åkt buss/bil ungefär 16 timmar.
• Dansat 4,5 minuter.
• Kommit 6 av 17 och fått prick.
• Haft jätteont i kroppen.
• Varit i Göteborg ungeför två timmar.
• Undvikt sömn så mycket som möjligt.
• Ätit på tok för mycket.

Nu orkar jag inte berätta mer. Det jag ville få fram va att jag har åkte jättemycket och kommit sexa. Men det blev för lite att bara skriva det.

Sen ville jag fråga om folket vill följa med till Emmabodafestivalen?! Jag vill det men vill inte åka själv. Fråga mig inte varflr jag skrev det här. Eller jo det va för att jag inte skulle glömma fråga det imorgon, vilken jag kommer glömma i alla fall.

Peace.

Om fem timmar ska man upp!

Jag har insett att jag är rädd för sömn. Fråga mig inte varför. Kanske för att det är likt döden på något sätt? Vad vet jag. Jag återkommer när jag har kommit på en anledning till rädslan. Tills dess ska jag komma på lite fler saker jag måste göra innan jag går och lägger mig. Att sova är sistahandsvalet kvällar som denna. Allt annat kommer före.

Förresten. Spana in min man. Han heter Kurt och jobbar som modell. I sommar ska han ta med mig på en liten "hemlig resa" som han kallar det. Ja.. han är ju lite utav den romantiska typen. Rik är han också. Han äger ett antal barnhem världen över. Han har lovat att jag kan få komma och jobba på vilket jag vill, när jag vill. Vilken grabba alltså. Ljuger gör han inte heller. Och inte håller han på med barnsligheter heller. Har inte ens någon msn. Ledsen tjejer (och killar) men såna som Kurt finns det bara en av. Och han är min.

Nu jävlar!

Jag kom på en sak. Det skulle vara skitkul att ändra något på sig själv, utan att säga något till någon! Så nu jävlar ska det bli ändring, och ingen kommer veta vad! Jag är pepp som få. Om någon märker något så säg till för då måste jag byta sak. Men jag kommer absolut inte säga något till någon. Hemlighetsstämplat så det skriker om det!

Big plans!

Jag jobbar på en ny layout. Det har blivit mitt nya nöje, så förbered er på stora förändringar! Förövrigt har jag kommit fram till att min blogg är en sån där som man hatar. På tok för många, tråkiga och långa uppdateringar. Jag funderade ett tag på att sluta uppdatera men sen kom jag på att jag inte tvingar någon att läsa så därför skiter jag i om folk hatar mig och skänker ännu en onödig uppdatering till världen.

Familjens mjölk är slut kom jag fram till när jag hade planerat en latte. Snabbtänkt och uppfinningsrik som man är slängde jag ihop en egen liten kaffedrink bestående av kaffe, cappuccino med chokladsmak och vaniljsocker. Till det serverades en snoddaskaka utan ägg. Kaffet blev gott. Kakan blev mindre god (läs äcklig). Och nej jag känner mig inte vuxen nog att dricka svart kaffe.

Jag och min vän Ida har storslagna planer. Man skulle väl kunna kalla oss Västerås IT-people. Håll koll på oss i sommar säger jag bara! Det kan löna sig. Där vi är, är partyt! För att hitta oss kan ni lyssna efter den vackra låt vi gjort på den gamla goda tiden. Smakprov: "Bässst, bäässsst, bäst, bäst, bäst!"

Sound en jävligt bra fredag: Svenska Akademien - Ctrl Alt Del

Peace.

6 höjdare.

Jag var på handledarutbildning i tisdags. Det var bland det tråkigaste jag har gjort. Tre timmar i ett rum tillsammans med en hög andra människor. Jag roade mig med att studera de högst intressanta individerna.

6. Spela spel/rita skog männen.
Timmarna gick och folket blev mer och mer uttråkade. Längst ut vid mitt bord sitter två män. Ungefär halvvägs in i utbildningen eller va de kallade det börjar den ena mannen rita en hel del sträck på insidan av mappen man fick. Det ser ut som träd. Min första tanke va att han klargjorde sin syn på Sverige. Plötsligt ger han pennan till sin vän som också börjar rita sträck. Jag blir väldigt intresserad (det kanske beskriver hur tråkigt det var) och försöker komma fram till vad de egentligen gör. Jag satt och tittade på dears sträck som blev fler och fler. Till slut var hela mappen full. Antingen med skog eller någon typ av spel.

5. Oerhört uttråkade kvinnan.
Snett framför mig satt nog den mest uttråkade kvinna jag har sett i mitt liv. Hon och hennes sällskap (smaskarmannen) gick ut hårt och kom en halvtimme försent. Hon fortsatte med att ge ifrån sig ett antal suckar och tomma blickar. Jag tror inte att hon fick ut så mycket av kursen.

4. Smaskarmannen.
Bredvid mig satt en man. En ganska tjock man. I en av rasterna hade han besökt godisskålen. Han tog en hård godis. Det märktes mycket väl kan jag lova. Jag tror aldrig att jag har hört någon smaska så mycket. Det var sliskande och sugande och smackande och allt man kan tänka sig! Och som om inte det vore nog, han andades otroligt högt också! Jag hatar såna människor.

3. Besserwissermannen.
Lite längre ner mot väggen vid mitt bord satt en intressant man. Han var lite lagom pratglad och tyckte nog själv att han var väldigt humoristisk. Men nu till varför han förtjänar en plats på listan, varje gång Dennis (mannen som höll i det hela) visade någon statistik eller liknande tittade besserwissermannen med lite kisande ögon och sa något i stil med: "(mycket kritisk röst) Njääää, det där beror ju på vettu..." Det spelade ingen roll vad Dennis sa, mannen var lika kritisk i alla fall, och skulle alltid ha sista ordet. Det slutade alltid med att han upprepade sina kritiska fraser lite tyst för sig själv.

2. Det är ju självklartkvinnan.
Vid bordet längst bort satt en intressant kvinna. Hon var nog en typisk mamma som är hatade av sonen/dottern, men älskad av vuxna. På varje liten fråga svarade hon med en sån där röst som att det var helt självklart. Ni vet när man börjar på en ton över det normala och sakta dalar ner till en lägre ton än det normala, samtidigt som man har huvudet på sed och ler lite smått. Efteråt kan man gärna skratta till lite. Typiskt vuxna i sällskap av vuxna.

1. Storymannen.
Det var ett tag sen jag irriterade mig såhär mycket på en främling. Är det någon som har upplevt något så är det denna man. Jag vet allt om hans vän som drack en hel sjuttis (40 procentig för att vara exakt) och fick blåsa dagen efter utan att det gav utslag, hur han körde i 170 och en annan vän drog i handbromsen och ändå klarade han det finfint, hans uppkörning, hans zigenarvän och mycket mer! På varje punkt räckta han upp handen och drog en story. Utan honom skulle allt gått minst en halvtimme snabbare. Det som irriterade mig mest va att han alltid svarade på retoriska frågor. Honom vill jag inte träffa igen.

Lögner.

Hon lyssnar på gubbmusik och klär sig i tantkläder. Hon inser att kärlekssångerna inte handlade om henne men sjunger med ändå. Hon plockar upp en blomma för att kasta den på marken. Hon ser sanningen med slutna ögon.

Tavla.

Jag känner mig kreativ. Jag ska göra en tavla. Synd bara att jag varken jag färg eller duk. Men såhär ska den se ut i alla fall.

Död åt bobbycars!

Kommer hem från skolan, slänger ihop en kladdkaka på rekordtid, tar en kopp blaskigt kaffe för det riktiga är slut och sätter mig i solen. Här vill jag verkligen förmedla den sköna vårkänslan som infann sig. Jag satt alltså på altanen, insvept i ett täcke och med solglasögonen på. Solen lös och ännu en gång strömmade Magnus Lindbergs hesa stämma från köket. Jag åt en perfekt kladdkaka och drack blaskigt kaffe med chokladsmak. Allt var fridens liljor med andra ord. MEN! Såklart kan man inte ta sig en lugn stund på en gata full av ungar. Det började med att jag hörde den nyinflyttade barnfamiljen prata lite. De umgicks i vårsolen. Om det hade stannat här hade jag kanske gillat familjen, men icke. Såklart ska ungjävlarna plocka fram inte en, utan två bobbycar, och börja åka. Alla som någon gång har hört dessa små fula plastbilar skrapas mot asfalt vet att det låter oerhört mycket. Inte mycket som i hög musik, utan mycket som i världens jobbigaste ljud som skär i öronen. Jag lät dem hålla på ett tag för ungjävlar brukar ju tröttna efter ett tag. Men inte dessa små odjur. Efter sådär tio minuter fick jag nog och gick in och höjde musiken markant. Jag hoppades väl på att mamman skulle fatta vinken och ge ungarna en rejäl utskällning, men icke. Jag försöker stå ut ett tag till och anstränger mig för att höra musiken. I mitt huvud bygger jag upp något typ av hat mot grannungarna. Inte nog med att de för ett förfärligt oväsen, de har fula overaller också! När jag inser att de små svinen inte ger upp plockar jag ihop mina grejer och går in. 1-0 till ungjävlarna. Nästa gång tänker jag inte ge upp utan en fight!
Jag hoppas på vårväder imorgon för då tänker jag göra ett nytt försök. Jag återkommer om resultatet.

Nattliga funderingar.

Igår natt kunde jag icke sova. Ut högtalarna strömmade Magnus Lindberg och var kände mig nöjd trots sömnlösheten. När klockan började närma sig två blev tankarna djupare och djupare. Det slog mig att det finns ingen kvinnlig motsvarighet till Sveriges manliga genier. Med Sveriges manliga genier menar jag män som har en förmåga att skriva filosofiska svenska texter och framför dem med en lagom hes röst, till exempel Eldkvarn, Uld Lundell och Magnus Lindberg. Var håller den svenska kvinnorna hus? Det skulle vara oerhört intressant att höra en kvinnlig version av Ulf Lundell. Nu är det bara att börja skriva texter och få fram en härlig rökröst.

Sound: Magnus Lindberg - Då Känns Det Lite Lugnare
Jag kan inte rå för mig gubbiga musiksmak. Ge det en chans. Jag skulle kunna börja gråta av lycka när jag hör denna hesa röst och hans fantastiska texter.

Peace.

En ateist på en gudstjänst.

Efter ett tre timmars prov kan det behövas lite frid i själen. Vi kände att den så kallade gud får bli mannen att skänka oss denna frid. Klockorna ringer och fyra damer kilar in i domkyrkan illa kvickt. Väl inne kan tre män (män?) skådas på bänken längst bak. Man skulle kunna säga att mannen som delade ut psalmböcker såg en aning förvånad ut. Jag och mina vänner Ida och Sara slår oss ner på bänken näst längst bak. Gudstjänsten börjar och någon (jag spenderade ungefär hela gudstjänsten med att leta efter denna någon) börjar läsa något. Ida viskar (näst intill ohörbart) och frågar var vi är i programet. Innan jag ens hinner reagera sitter damen (tanet?kärringen?)framför oss och viftar hejvilt och pekar varifrån den osynliga damen läser. Både jag och Ida hittar snabbt rätt och försöker hänga med i bönen. Men damen framför vill vara säker på att nytillskottet i församlingen känner sig välkomna, så där sitter hon och pekar hela bönen ut.
Dags för psalm. 603 om jag inte missminner mig. Är det något jag inte förstår så är det psalmer. Meningen är att alla ska sjunga med, men hur lätt det det egentligen? 99,99% av alla psalmer ligger i en oerhört hög tonart som jag nog inte har hört någon träffa rätt. Ett allmänt mummel och nunnande hörs, förutom från den ivriga damen framför, som ger psalmen ett ärligt försök. Tappert gjort.
Fler böner. Mer mummel. Men när det är dags för Fader vår, då jävlar händer det grejer! Mannen tre bänkar fram är inte sen med att klämma i med en härlig basstämma. Man känner i hela kyrkan hur han har suttit och laddat. Och hur stolt han är över att han kan den utantill. För att visa lite extra att han verkligen inte läser från ett fånigt program riktar han huvudet mot taket och sluter ögonen. Vilken man. Basröst och kan en bön utantill!
Det lilla orgelsolot som avslutade det hela behöver jag inte ens nämna. Man skulle kunna kalla det en stämningshöjare.
Vi ses igen på fredag kära församling.

Önskelista.

1. Jag önskar mig en man i chinos.

Mjölkrädsla.

Jag har insett att jag är rädd för mjölk som inte ser ut som den ska. Är det inte Arlas ekologiska mellanmjölk (röd mjölk går också bra) vill jag helst inte dricka. Därför blev jag oerhört besviken förra veckan när jag insåg att mamma och pappa hade handlat på Willys för ovanlighetens skull. Willys = konstig och äcklig mjölk. Jag mjölkstrejkade. Övertygad om att den konstiga mjölken är vattnig, klumpig och allmänt äcklig. Det enda jag gick med på att använda mjölken till va att ha i kaffet. Det är inte samma sak. Då är den inte lika äcklig.
För den som vill veta kan jag säga att jag hyser mest hat mot lättmjölk. Där kan man snacka vatten.

Hårångest.

Jag är lite insnöad på ångestdelen idag. Vädret säger Hannele. Jävla Sverige säger jag och håller med.
Men i alla fall. Jag är i stort behov av att mitt hår ska bli riktigt långt och fluffigt. Sådär roligt. Nu jävlar ska det sparas hår och ätas b-vitamin. Lite mer lockar skulle inte heller sitta helt fel.
Jag måste gå och äta nåt.

Jag har insett att min rygg ser ut som en mansrygg. Speciellt på bilden till vänster. Bred och konstig. Kan man operera om ryggen till en lite mer feminin variant?

Ett brev kommer lastat med ångest.

Här sitter jag och lyssnar på Thåström och filosoferar. Om jag va barfota skulle jag ha viftat lite med tårna i skön Ernstanda. Fast egentligen är stämningen inte så skön. Jag har prestationsångest. Med lite eftertanke insåg jag att klädångesten bara va toppen av ett isberg. Min fantasi är helt bortblåst. Jag vet inte hur många gånger jag har tryckt på "Nytt inlägg" och bara suttit och stirrat ut i tomma intet, helt paralyserad. Och ännu fler gånger har jag tagit fram kameran, satt på den, väntat lite, stängta av den, satt på den, väntat lite, stängta av den. Noll fantasi. Ju mer jag tänker på det ju svårare blir det. Ångesten oh paniken bara stiger. Jag känner att jag måste göra nåt bra men så står det bara helt stilla. Hela världen skrattar. Hånler.

Sound ångestonsdag: Joakim Thåstrom - Brev Till 10:e Våningen

Peace.

Klädbehov.

Jag har insett hur enformiga mina klädval börjar bli. Min klädångest blir bara större och större. Snart vägrar jag gå utanför dörren. Vill du se ut som Evelina och hälften av hela världen? Sätt på dig ett par strumpbyxor (helst trasiga), tight under och nåt hängigt över. Till det har du ett kassetband och en knut. Grattis. Där har vi hela receptet. Med detta i bakhuvudet vill jag nu köpa en halt ny garderob. Nåt blommigt. Tänk om man skulle hitta ett par jeans som man trivs i för att slippa frysa ihjäl i detta härliga vårväder.
Nu tänker jag inte tjata mer om min klädpanik. Om jag slutar komma till skolan vet ni varför.

Fråga till Ida (eller någon annan som gillar disktrasor).

Om man kokar en disktrasa, ser den fortfarand elika äcklig ut då? Annars känns det liskon inte riktigt värt att förstöra en hela kastrull. Det känns inte så mysigt att koka potatis i en kastrull som man vet att en disktrasa har legat och svettats ut bakterier i.

Förresten vill jag bara dumförklara mig själv också.
Jag tycker att man ska ta vara på allt. Idag handlar det om att ta vara på en sovmorgon så mycket som möjligt. För mig betyder inte sovmorgon bara några extra timmar sömn. För mig är en sovmorgon då man kan gå och lägga sig runt tre, utan att få dåligt samvete, och samtidigt sova lite extra. Så här sitter jag åter kvällen före sovmorgon, hur trött som helst, men jag kan ju inte gå och sova. Jag har ju sovmorgon imorgon!

Nu måste jag gå och äta russin för att hålla mig vaken.

Familjen.

Jag tänkte bara meddela att min familj har kul humor.
Jag: När börjar filmen?
Mamma (som aldrig kan ljuga): 9.
Elli: 10!
Pappa: 11!
Elli: 12!
Pappa: 13!
Elli: 14!
Pappa: Emelie!

Disktrasor.

Är det något jag hatar så är det min familj. Nej, det är inte som det låter. Jag hatar inte min familj. Jag hatar deras sett att förvara disktrasor. När jag har använt den (vilket jag gör väldigt sällan, tacka vet ja hushållspapper) hänger jag den fint på den där "väggen" som skiljer på vasken och den andra vasken. Det är det rätta stället för en disktrasa. Man behöver inte komma åt den i onödan. Nu kanske ni undarar var min familj väljer att förvara den. Det kan jag berätta! Dom hängen den på själva "handtaget" där man sätter på vattnet. Hur bra är det på en skala?! Inte nog med att den ligger och sprider bakterier till det stället man rör mest i hela diskhoområdet, man måste röra den varje gång man ska sätta på vattnet! Oerhört irriterande. Som ren protest brukar jag slänga trasan (lite lagom argt och hårt) rätt ut på diskänken oh låta den ligga där. Jag hatar disktrasor och kommer troligtvis inte äga någon egen nr jag flyttarhemifrån. Om jag gör det kommer den bytas ut minst en gång i veckan.

.

Det är ingen idé att samla ihop bitarna.

Fåglarna flyttar i alla fall.

Just nu har jag noll fantasi. Noll insperation. Jag gjorde en bild för att försöka få igång hjärnan. Det gick inte så bra. Jag tror att mitt kära organ (är hjärnan ett organ?) blev kvar på Gränden. Jag måste ha lämnat den där med alla minnen och tankar. Den va för tung för att bära hela vägen hem. På måndag ska jag gå dit och rota igenom lådan med skylten "Kvarglömda saker".
Tänk om man va riktigt duktig på något. Så duktig att folk verkligen beundrade en och sa snälla saker. Jag är duktig på en hel del saker. Fast kanske inte såna saker som folk beundrar en för.
Jag är duktig på:

• Att ljuga.
• Inbilla mig saker.
• Hata folk jag tycker om.
• Äta.
• Skriva onödiga saker.
• Få panik.
• Vara vaken.

Jag känner att den lilla listan får räcka. Man vill ju inte vara alltför skrytsam.

Förresten. Mitt försök till att få igång hjärnan kan ni få se imorgon. Om jag har kommit på en passande text då.

Väntetid.

Jag väntar på att tvätten ska bli klar. Då blir min nya tröja ren. Det kändes faktiskt lite dumt att slänga en helt ny tröja i tvätten det första jag gjorde när jag kom hem. Oj. Jag kom på att jag glömde ta bort prislappen.
När tröjan är ren och torr ska jag börja rita på den. Fast jag vet inte riktigt än vad det blir. Men jag kan utlova en bild på resultatet när jag är klar. Om det inte blir allt för fult såklart.

Storyn om tvångstankarna.

Jag börjar bli orolig över att jag kanske kommer bli en sån där konstig människa som aldrig lämnar huset. Kanske blir en sån som måste kolla spisen tusen ånger. Eller en sån som måste räkna allt. Jag räknar. På ett lite udda sätt. Här kommer en kort beskrivning av mina tvångstankar (jag vet inte om man kan kalla det tvångstankar egentligen, mer saker jag måste göra för annars känns det fel) för den som är intresserad.

1. Det här är nog den tanke som tar mest tid. Varje gång jag åker bil eller buss eller annat fordon måste jag "hoppa över" lyktstolpar och liknande med axlarna. Det här har jag hållt på med i flera år. Jag kommer inte ens ihåg hur det började. Som tur är syns det inte när jag sitter och småsnurrar på axlarna. Jag har massa regler för det här också. Det började med att jag bara hoppade över lyktstolpar, fast bara dom på ett visst avstånd. Nu däremot hoppar jag över fler saker. Till exempel alla dom är reflexgrejerna som sitter längs vägen, alla trafikskyltar och lite andra saker. När jag väl sitter där känner jag vilka jag måste hoppa äver och vilka jag kan skita i. Men när jag åker genom en tunnel däremot måste jag dra ner axlarna så dom åker under. Om jag inte gör allt det här får jag en känsla av att axlarna krockar i alla saker. Jag har försökt att bara skita i det men då får jag ångest och måste hoppa ifatt allt jag har missat. Då känns det bra igen. Den här tvångstanken skulle jag kunna beskriva i en evighet med alla regler och skit men det orkar jag inte och ingen skulle orka läsa.

2. När jag kommer hem och vet att det inte är någon hemma, måste jag knacka sex gånger på dörren innan jag låser upp. När jag väl är inne måste jag skriva hallå. För att inte grannarna ska tro att jag är sinnessjuk stänger jag dörren innan jag skriker för full hals. Det här började nångång på melanstadiet tror jag. Jag hade fått egen nyckel och va lite ovan med att vara ensam hemma. Jag va lite rädd för tjuvar. Jag tänkte att eftersom dörren va låst hade dom nog kommit in från baksidan, så om jag knackade skulle dom ju hinna smita ut och jag kunde gå in i lugn och ro. Det där med att skriva hallå har jag ingen aning om var det kommer från.

3. Jag räknar alla ljud eller vad man ska säga. Knackar någon på n dörr tillexempel räknar jag tyst för mig själv hur många gånger den knackar. Är det en dålig siffra suckar jag lite tyst för mig själv. Jag tror att det är tack vara det här som jag är bra på att räkna snabbt. Till exempel när jag hoppar hopprep. Väldigt effektivt. Inte för att det har så mycket med det här att göra men jag måste alltid knacka sex gånger.

4. Det här tror jag at jag har berättat om förut men jag tar det igen bara för att jag inte har något bättre för mig. När jag borstar tänderna (vilket jag gör oerhört länge. Jag kan berätta om det en annan gång) borstar jag för som vanligt. När jag är klar sköljer jag tandborsten och skakar den sex gånger över handfatet. Om jag inte gör det blir jag jätteförvirrad och måste gå tillbaka och göra det.

5. Det här är nästan samma som tandborstgrejen. När jag tvättar händerna tvättar jag först somvanligt. När jag är klar skvätter jag (tänk blinka lilla stjärna) minst tio gånger i handfatet samtidigt som jag tänker "fem, sex, nu, å, 1, 2, 3, 4, 5, 6". Om det inte känns bra efter det börjar jag antingen om ellr så kör jag 1-6 igen. Där kan jag stå i en evighet tills det känns bra. Jag kan meddela att det är ganska jobbigt när man har bråttom. När det känns bra avslutar jag med en masterskvätt över barkaret. När jag gör den sista masterskvätten tänker jag ett bestämt "SÅ!" i huvudet.

6. Min senaste tvångstanke som jag redan har berättat om förut är att jag måste göra sudoku hela tiden. Eller det skulle jag nog inte kalla tvångstanke. Snarare beroende.

7. Det här hör väl egentligen till räknandet men det fick en egen punkt för det har ett lite extra tillägg. När vi köpte en ny mikro la jag direkt märke till att den piper fem gånger när den är klar. Otroligt jobbigt tänkte jag som är besatt av siffran sex (bara siffran). Varje gången den piper räknar jag dem. Om det inte är jag som använder den lägger jag till en egen sexa på slutet. Men om det är jag som använder den försöker jag hinna fram i tid så jag kan öppna den efter sist pipet. När man öppnar blir det nämligen ett litet ljud som därmed får bli sexan. Sen när jag stänger det blir det också ett ljud och det får bli "SÅ!".

Nu orkar jag inte berätta om fler. Det kanske får bli en annan gång.

Sound oerhört trött torsdag: Regina Spektor - Better

Peace.

Nervös tankspriddhet.

Idag va jag på intervju på Öppna kanalen. Jag va väldigt nervös kan jag börja med att säga. Sen kan jag fortsätta med att berätta om min färd dit och allt annat. När jag vinkade av Amanda va det ungefär 20 minuter kvar tills jag skulle vara där. Hur stressad som helst sprang jag fram mellan husen (jag kan tänka mig att jag såg ut som en figur i ett tv-spel som springer och hoppar på eldsprutande hus). När jag insåg att jag tog helt fel väg och kom ut mitt i ett husbygge blev jag ännu mer stressad. Med 50 meter kvar tog jag mig en titt på klockan. Kul. 12 minuter kvar. Jag tror aldrig att jag har gått så sakta som jag gick dom 50 metrarna. För att fördriva tiden ännu mer tog jag upp telefonen och höll den mot örat. Jag tror att jag ville att det skulle se ut som jag pratade i telefon. Efter ungeför 10 sekunder kände jag mig ptroligt fånig så jag slängde på luren i örat på min låtsaskompis, öppnade dörren och gick in med stadiga kliv. Det första jag får se är ett antal ungdomar som sitter i ett möte av något slag. Min första tanke är att dom har börjat utan mig. På väg fram till dem hör jag ord som tillstånd, konrad, pengar och massa annan skit. Jag inser att jag inte tillhör dom och går vidare som om jag alltid har vetat var jag ska. Jag råkade bara vongla lite åt deras håll. När jag kommer fram till caffét ser jag ett antal människor sitta utspritt på olika ställen. Min tanke: "Shit. Vad gör jag här? Var ska jag sätta mig? Ska jag vända? Är det fult att stå?" Jag ser en toalettskylt och skyndar dit. Ännu en gång låtsas jag att det var dit jag va påväg hela tiden. Jag bara råkade sakta ner litegrann. Jag låser in mig på toaletten och gör mig av med det mesta av paniken. Försöker tänka ut var jag ska gå när jag kommer ut men jag inser att jag inte kommer ihåg hur det såg ut utanför toaletten. Bara att chansa. Det första jag ser när jag kryper fram ur mitt gömställe är en tjej från min gamla klass. Jag trodde att jag skulle börja gråta. Jag har aldrig blivit så lättad i hela mitt liv.

Nu orkar jag inte skriva mer för jag är hur död som helst. Jag kan berätta om min sömnlösa natt imorgon. Tillsammans med tvångstankarna. Men jag kan avsluta med att det gick ganska bra. Dom frågade inte så mycket. En man tog kort med sin mobil oh frågade om jag tror att jag skulle klara av att vara producent. "Vad fan gör en producent?" tänker jag men svarar ändå "Ja det skulle ju kännas ansvarsfull, men jag tror att jag skulle klara av det!" med ett leende. Jag tror att dom tyckte om mig. Jag skrattade och dom skrattade. Eller så hatade dom mig.

This damn cows!

Jag glömde säga en sak. Alltid när det börjar bli vår och sommar får jag lust att göra dreads. Fast eftersom jag inte vågar göra i hela håret funderar jag på att klippa upp det oh bara göra i underhåret. Jag försöker på min lillasyster att göra så. Men nu kanske jag vill ha det själv istället. Eller så vill jag ha orange hår.

Kompostpåse.

Är det något jag har så är det att byta kompostpåse. För det första måsta man lyfta upp den bruna stinkande saken, rulla ihop den (här lyckas jag alltid nudda dom ännu äckligare mörkbruna fläckarna som tyder på att något äckligt har spridit sig) och gå ut med den till bruna tunnan. Sen när man är klar med det måste man hämta en ny påse, vika kanterna så fanskapet står upp och till sist sätta den på rätt plats. Jag harat kompostpåsar. Fast det va inte det jag hade tänkt berätta egentligen.

Jag kan berätta att dom ringde från Öppna kanalen idag. Jag ska dit imorgon klockan fem på intervju. Jag är sjukt nervös och vet inte vad jag ska ha för kläder på mig. På tal om kläder så gjorde jag en klädkupp imorse. Tio minuter innan jag skulle åka till bussen kollade jag mig i spegeln och tänkte "vad fan har jag på mig?". Snabbt som på slängde jag av mig kläderna (samtidigt som jag tänkte ut en ny outfit) och sprang runt som en dåre i jakt på de kläder jag fick en bild av. Jag hoppas verkligen inte att någon i min familj blir spionerad på. Jag måste ha sett ut som en prostituerad jagad av kåta kostymnissar där jag sprang runt med trasiga strumpbyxor och bh. Men det slutade bra. Jag fick på mig kläderna som jag skulle. Tack gud.

På tal om gud. På väg hem från fröken Josefin hade jag inte bara skavsår mellan tårna, jag var oerhört uttråkad också! Mitt sätt att roa mig själv: komma på ord med negativ klang på varje bokstav i alfabetet.

Anus
Bandit
Clown
Djävul
Elak
Fiskbajs
Groteska moster
Sen kommer jag inte ihåg mer. Men trevligt va det.

Nu orkar jag inte skriva mer. Jag hann ju inte ens skriva det jag tänkte skriva. Men för att inte glömma det ka jag påminna mig själv om att jag hade tänkt berätta om mina tvångstankar. Nu vet alla det. Kul jul.

Sound skoskavstisdag: Eldkvarn - Blues För Bodil Malmsten

Peace.

ps. Jag kännder mig lite som en gammal gubbe. Men vad gör det? ds.