Vem har vridit tillbaka tiden?
Vem har förflyttat allt till det jag trodde var förbi?
Man får väl tacka.

Orden du säger har redan sagts tusen gånger om.
Ändå ses du som äkta.
Sen när blev kopior mer värda än orginal?

Barn.

Sen jag slutade jobbet idag har jag lagt märke till en hel drös barn. Det första va på dagiset vid jobbet. Det va nog den sötaste ungen jag har sett i hela mitt liv. Det andra var inne på Ö&B. Det första jag möter när jag kommer in är en unge som gråter och skriket hysteriskt "MAMMA OCH PAPPA?! MAMMA OCH PAPPA?!" Hääääär gumman, hör man från andra sidan affären. Hon rusar dit och när hon är framme hör man henne skrika "NI ÄR JÄTTEDUMMA! NI ÄR JÄTTEDUMMA!" Familjelycka. Den tredje och fjärde ungen va på Norra Björnön. Vi kan kalla dem unge1 och unge2. Unge1 sitter i vattnet och leker lite fridfullt. Unge2 kommer och börjar lägga sand på unge1:s mammas handduk som ligger på stranden medan hon badar. Unge1 blir arg och tar unge2:s keps. Unge2 blir arg och börjar putta unge1 så hon ramlar i vattnet. Unge2 sätter sig också i vattnet. Unge1 börjar stänka vatten på unge2. Unge2:s mamma ser allt från stranden och skriker "Du får stänka tillbaka om hon stänker vatten på dig!", medan hon tänder en ny cigarett. Unge2 börjar stänka vatten. Då åkte vi hem.

Peace.

Orgelspelarkurs.

Jag varnar er, gå aldrig en orgelspelarkurs! Det är verkligen jättetråkigt. Nu ska jag ta reda på varför jag känner igen Lars Tillenius så sabla mycket.

Peace.

En massmördare till mamma.

En geting landar på bordet.
Pappa: *slår getingen upprepade gånger* Fuck you, fuck you! Döda, döda!
Mamma: Men Stefan! Du är så brutal!
Pappa: Du ska inte säga nåt! Hur många getingar har du dödat?
Mamma: En!
Pappa: Men förra året!
Mamma: Jaha *börjar flina lite smått* 4oo! *brister ut i ett hemskt hånflin samtidigt som hon skrattar lite belåtet.* Jag räknade dem!
Pappa: Just det! Jävla massmördare!

Denna dag, ett liv.

Jag älskar den här dagen. Helt utan anledning sådär kom jag bara på helt plötsligt att den här dagen är en jävligt bra dag. Jag jobbade, vilket kanske inte va så kul att man skrattade ihjäl sig direkt, men ändå roligt. Vi träffade världens sötaste brandman. Han hette Benny. Lite blyg till en början, men efter ett tag hakade han på skämten och kom igång riktigt ordentligt. Senare hissades jag och Emma upp i Hotell Hackspett. Det var en upplevelse. Om ni som jag alltid har undrat om det finns toalett där uppe kan jag säga att det gör det. Själva huset består enbart av en säng. Vid fotändan finns en skjutdörr och på andra sidan den är toaletten. Mycket spännande och litet. När vi skulle ner valde Emma gungan som vi kom upp med, men jag ville ha lite mer utmaning och valde att hissa ner mig själv i en lina. Det va askul! Så om någon ville bo med mig i Hackspett över en natt så är det bara att säga till! Jag är på!

Men varför älskar jag denna dag då? Jo, just det! Efter jobbet gick jag på stan med Kajsa (hon va den enda som ville följa med mig). Som alltid när jag skriver låter det inge speciellt alls, men av någon anledning va det oerhört mysigt att strosa runt på stan. Jag pratade som en tok och Kajsa hade ont i fötterna. Jag va uter efter ett par skor men kom hem med ett linne och en bh istället. Så kan det gå.

Måste återvända till altanen. Vi ska spela kort i kvällssolen (som inte infinner sig men det lät mycker mysigare då).

Peace.

Måste.

Prestationsångest. Jag hatar prestationsångest. Måste göra nåt bra. Måste göra det nu. Måste skriva något bra. Måste säga något bra. Kraven ökar. Måste vara bra. Jag vill bara tillåta mig själv vara lite lagom dålig.

Mannen i mitt liv.

Jag kom på att jag måste ju berätta om min lyckliga stund jag upplevde idag. Jag och Emma va ute och frågade frågor på stan (som vi gör hela tiden känns det som). Vi frågade två gubbar.
Gubbe 1: Du har hål i dina strumpbyxor.
Jag: Jag vet.
Gubbe 2: Men det klär dig!
Jaha, tänker ni. Men jag blev i alla fall glad. Må hända att jag ser ut som en slampa, men jag och gubben på stan tycker i alla fall om det!

Peace.

Torgtest.

Time to testa torg! Man har ju ett ganska skönt jobb. Viktor Larssons plats står på schemat. Ni som inte vet var det ligger tycker jag ska titta på programmet och se. HA!

Mat.

Maten jag gjorde igår blev asgod! Det blev aubergine med en salig blandning in. Om ni är riktigt snälla kanske jag berättar hur jag gjorde någon gång. Måste jobba.

Aubergine.

Jag ska laga mat. Tänkte göra ett försök att hitta på ett eget recept. Gott ska det bli i alla fall. Och det sla innehålla aubergine.

Sliten.

Idag känner jag mig så oerhört sliten. Så sliten att jag inte ens orkar cykla till Framnäs. Det var en tuff släktträff igår.

Släkt 2.

Min släkt är lite sjuk. Pappa har blivit nerslagen av en gigantisk grek för att han kissade utanför hans hus. De har berätta så många storys som jag hade tänkt föreviga men tyvärr har jag redan glömt alla. En sak är i alla fall säkert, och det är att mitt liv inte låter så händelserikt längre. Jag funderar på att dra ut på tågluff helt ensam. Det skulle bara vara så spännande. Kanske får bli nästa sommar. Jag hoppas på det.

Peace.

Släkt.

Släkten har och är fortfarande här. Mycket trevligt. Det enda jobbiga är att man äter som en häst. Farfar är rolig.
Mamma: Roland fryser du?
Farfar: Få se nu, vad har jag på mig? Nej jag klarar mig nog.

Spontandansarna.

Josefin hade klädpanik. Jag testade hennes kläder. Sen gick vi över till hennes mammas garderob. Vi stog framför spegeln i varsin klänning och började dansa väldigt spontant och väldigt fult. Tur att ingen såg. Vi skulle nog blivit bannlysta från jordens yta.

Kissjukan.

Jag har drabbats av en smittsam sjukdom. Den kallas kissjukan och innebär i princip att man ständigt är kissnödig. Kanske inte låter så jättejobbigt, men jag kan lova att det är det. Man vet inte så myket om den men jag tror inte att den är dödlig. Det skulle väl vara om man blev instängd i en vattentät bubbla och dränkte sig själv, men hur stor är risken liksom? Josefin och Amanda misstänks vara smittade. Jag ber om ursäkt.

En annan sjukdom jag fick imorse är utslag. De började på vänsterhanden, hoppade till vänstra axeln och sen vidare till vänsterkunden. Nu har jag på alla tre ställen. Snart ser hela Västerås dem. Eler okej, hela Västerås tittar inte på Öppna kanalen. Tur. Titta inte för i helvete! Inte förrän mina utslag är borta.

Peace.

Dödstrött.

Jag tror att jag kommer dö inom en snar framtid. Till exempel höll jag på att bli påkörd av en buss idag. Inte så ovanligt om man heter Evelina Olsson, men den här gången va det verkligen nära. Emme ficka greppa tag i min väska och dra bort mig. Själv reagerade jag knappt på hur nära det var förrän långt efter. Hela busshändelsen har faktiskt en orsak. Jag var extremt trött. Eller ÄR extremt trött. Imorse var nämnligen jag och Josefin uppe strax innan tuppen och jobbade. Vi besökte Brynolf Bagare. Dom börjar klockan två på morgonen. HÖR! Två på morgonen. Hur kan man kalla två för morgon? Jag vill bli bagare. Eller konditor. Bara jag får äta hur mycket jag vill.


Peace.

Jag jobbar. Kolla vad jag hittade. Spännande.

http://www.youtube.com/watch?v=svyuJjt3iT8&feature=related

It's my thing!

Mannen på bussen.

Jag åkte 804an hem för ovanlighetens skull. Det var trevligt. På andra sidan gången satt en man. Han var också intressant. Ganska ung, runt 25 kanske, kläderna var över medel men ändå ingen tiopoängare. Hittills låter det inte så intressant, men här börjar det.

1. Han satt på sig bältet! Jag älskar folk som har bälte i bussar.
2. Han hade aaaaaaaaassnygga hörlurar.
3. Han läste "Mig äger ingen".
4. (Här kommer det bästa) På hans lite halvfula axelremsväska hade han en pin där det stod "Feminist, javisst!"

Jag blev så glad av att se honom att jag nog skulle kunna gifta mig med honom. Förresten tror jag att jag kommer hitta min blivande man på 804an. Jag vet inte varför men jag trivs där. Bussmiljön gets me in the mooooooooooooooood. Så vill du inte ha mig, håll dig borde från 804an. (Den sista meningen kom till enbart för Stefan Sundströms låt "Vill du inte ha mig?" började strömma ur mina högtalare.)

Peace.

Håll min hand medan du går härifrån.

Kläder.

Jag orkar inte ha ständig kläd- och utseendeångest längre. Mina krav är alldeles för höga. Jag lever inte ens upp till hälften. Skita i allt och bara ta första bästa plagg funkar inte heller, då mår jag dåligt för jag känner mig så ful och har ångest över det. Om två timmar ska jag åka med bussen till stan för att fika och gå på bio. Jag måste börja leta kläder nu. När ångesten tar över är det inte ens kul med kläder.

Flugdödare.

Jag har ju glömt berätta om vad som hände på altanen också. Jag låg och halvsov i soffan när en fluga frontalkrockade med min panna. Den ramlade ner och dog. Stendöd. Vilken hemsk människa jag är. Jag slängde ner den mellan springorna i golvet. Vilken ännu hemskare människa jag är. R.I.P flugan, jag kommer alltid minnas dig.

Peace.

Gråt inte över förstörda chokladmaränger.

Jag glömde berätta om när jag bakade idag. Vi skulle ju som sagt ha picknick och alla skulle ta med sig någor. Först ville jag ha cupcakes men vi hade ingen blockchoklad. Då ville jag göra kladdkakemuffins men man skulle tydligen ha blockchoklad i det också. Så det fick bli chokladmaränger. Av någon jävla anledning blev smeten till soppa som bara rann ut på bakplåtspappret. Jag blev så ledsen att jag nästan började gråta. Jag skrek att jag aldrig mer ska baka och att jag hatar maränger. Av ren uppgivenhet slängde jag ner soppan i muffinsformar och uppfann bärmed en ny sort av maränger, chokladmarängmuffins. Dom blev skitgoda.

Peace.

Vålnaden på Anundshög.

EKA mös på hög nivå. (Jag tycker jag fick till det riktigt ordentligt där.) Picknick högst uppe på kullen på Anundshög. Banankaka, bullar, chokladmarängmuffins, saft, musik och filtar. Efter ett antal timmars ätande och pratande bjöds vi på en skräckupplevelse. Klockan va väl runt 23.15 när Kajsa säger att det står en människa bland träden. Vi tvekar ett tag men när vi märker att den kommer mot oss börjar vi packa ihop våra saker i vild panik. Jag vill verkligen att alla ska förså paniken som infann sig. Människan var ikväll en kåpa à la Ku Klux Klan, fast svart och utan stjärngossetopp, han var vit i ansiktet à la motorsågsmassakern eller scream, fullmåna och klockan började närma sig spöktimme. Människan gick fram till den största gravstenen (eller vad det nu är) som är belägen precis nedanför kullen vi befann oss på. Livrädda började vi springa ner för kullen (som för övrigt är väldigt brant) mot bilen. Människan befinner sig fortfarande vid den stora gravstenen där han verkar gömma sig för oss. Antingen gjorde han väl det för att vi inte skulle bli så rädda, eller för att skrämma oss ännu mer. Vi kommer fram till bilen, låser alla dörrar och gasar därifrån. Jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Jag såg framför mig hur han skulle ha kopplat om bilen ller dyka upp framför oss. Nu har jag mest panik för jag aldrig kommer få veta vem det var eller vad den gjorde där. Så om du läser det här, hör gärna av dig, annars kommer jag inte kunna sova.

Peace.

Punschvaranda.

Jag fick just en känsla av att jag saknar landet jättemycket. Jag och Josefin satt på punschverandan och kvällsfikade. Jag vill bo på landet igen.

Ikväll ska EJAK bege sig ut på picknick förhoppningsvis. Därmed ska jag så fort jag orkar baka lite muffins.

Peace.

Mutter.

Igår gjorde jag morotsbiffar. Jag hittade en mutter i potatismjölet. Jag försökte få mamma att vi skulle skicka in den till dom som gör potatismjölet och få massa pengar, men hon trodde inte på att man kunde få det. Jag funderar på att göra det i alla fall.

Kors i taket!

Muntergök.

Josefin hade gått av och jag var ensam kvar på bussen. Precis innan jag kliver ut genom dörrarna hör jag chauffören ropa nårgot. "Jamen ha en trevlig helg då! Hejhej." Jag blev oerhört glad och glömde genast den betydligt bittrare chauffören jag åkte med i onsdags. Jag älskar trevliga busschaufförer.

Snuskuffe.

Windsurfing blev lite mer närgånget än jag hade förväntat mig. Jag berättar mer sen.

Hungrig och kall.

Jag håller på att både hungra och frysa ihjäl. Och som om inte det vore nog, jag ska inom en snar framtid hoppa i vattnet! Våtdräkt och vindsurfing väntar. Jag gillar jobbet.

Citat från Rune.

"Hon sa till mig: 'Du är full.' Då sa jag: 'Ja, men du är ful, och jag är nykter imorgon.'"

Räkor.

Ni vet, man har ju ett ganska skönt jobb. Igår begav jag och Josefin oss ut på räkkryssning. Det var ytterst (jag får dåliga vibbar av ordet ytterst) trevligt. Våra bordsgrannar var två grannpar som var så otroligt trevliga. En av gubbarna (jag tror att han hette Rune) villa gifta sig med mig. Han va cool. Hela resan tog han hand om mig och Josefin. Han såg till att vi fick bra material. Han fixade så vi fick komma upp till kapten. Han ställde till och med upp på att leka programledare och prata lite i tv. Herregud! Det hände så mycket roligt att jag inte ens kommer ihåg allt. Jag tror inte jag har skrattat så mycket på så kort tid på väldigt länge (kul mening). Jag manar, hur kan man inte hålla på att dö av skratt när en 60+ are säger "Älska mer, med inte i trädgården. Kärleken är blind, men inte grannarna." Och så vänder han sig till sina grannar och säger "Det ska ni tänka på!" (Vänder sig till oss) "Ni ska veta att det dör inte ut bara för att man passerat 60!" Kan ju vara bra att veta, tack för den informationen Rune!

Måste jobba. Jag får berätta mer sen.

Buss.

Jag åkte buss från farmor och farfar till jobbet imorse. Intressant va? Jo men det var ganska intressant. Eller kanske inte intressant men lite skumt. Bussen anländer och jag kliver på. Så fort jag kommer innanför dörrarna sneglar chaffisen upp och säger (med en oerhört arg röst, då menar jag verkligen arg) "Kan du lugna dig lite!?" Snäll (och lite rädd) som jag är backar jag ett halvt steg och mumlar "Eeehh, aah." Han fipplar lite med apparaten, tittar på mig och suckar. Jag kliver fram och säger (ännu räddare) "Ett barn." Jag snabbar mig lite och går bak och sätter mig. På vägen hör jag honom säga "Men du... jag går inte förrän om 4 minuter. Eller 4.5 faktiskt." Jag vet, tänker jag (med stöddig röst) men vågar inte säga det. När jag satt mig till rätta hör jag honom skrika (fortfarande arg) "Hallå, var ska du!?" Jag (livrädd) "Eeehh, jag ska till Östra Ringvägen." Han (skitarg) "Aah, för jag går bara till centralen." Vid detta laget var jag väldigt irriterad så jag tog mod till mig och sa "Ja, men jag ska ju av innan så det spelar ju ingen roll för mig." Han blev tyst och startade bussen. Han körde väldigt fort och jag blev orolig över att jag orsakat en trafikfara. Men jag lever och antagligen han också.

Måste fortsätta jobba. Ni vet, kändisar som jobbar på tv är ju ganska upptagna.


Peace.

Det är gott att leva.

Jag satt nyss på altanen och upplevde ett sånt där det är gott att leve moment. Ensam hemma. Jag hade porrfilten på mig för att inte frysa och Uf Lundell strömmade på kanske lite för hög volym. Jag sneglade ut på grannarnas nya utbyggnad (okej, utsikten hade kunnat vara bättre) och kände mig bara jävligt nöjd med tillvaron. Jag fick en sån där tanke som man får ibland när man älskar allt. Den där tanken om att det är så synd om alla spermier som bara simmar omkring och aldrig kommer få födas, samtidigt som man känner lite skadeglädje "Jag är född och jag har det jävligt bra, det kommer aldrig ni!" Kanske lite elakt men vad fan. Uffe kallar på mig. Måste återvända till altanen och min kära porrfilt.

Dimmig yta.

Jag lyssnar på Cat Power. Bra. Riktigt bra. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med denna dag. Helst skulle jag vilja vika ihop den och stoppa den i fickan. Där skulle jag spara den. Sedan skulle jag ta fram den när jag verkligen behöver den. När jag vet vad jag ska göra med den. Men hur mycket jag än försöker går dagen inte att vika ihop. Ännu en omöjlig vilja jag vill ska vara möjlig. Jag vill sitta på en brygga med fötterna i vattnet. Jag vill dingla med benen så det stänker lite lagom mycket vatten. Jag, Cat Power och omöjliga viljor.

Trötthet.

Mina ögon viker sig för tyngdkrafter. Rummet är en enda stor suddig dimma. Sekunder är minuter och minuter timmar. Koffeinet har slutat hjälpa för längesen. Kroppen börjar förvandlas från fast till flytande form. Hjärnan verkar ha ständig syrebrist. Ingenting betyder någonting. Jag är trött.

Arbetande kvinna.

Jag och Josefin och nu blivit hårt armetande kvinnor. Vår chef på detta jobb är en viking. Han heter Puh. Det va stressigt. Men ganska roligt måste jag erkänna.
Fast det va inte det jag hade tänkt berätta. När vi slutade jobba träffades EJAK hemma hos Kajsa för en trevlig tekväll. Vi bakade bröd. Ja, jag skriver bröd bara för att jag inte vet hur scones stavas. (Fast nu vet jag ju för nu kollade jag upp det för att kunna skriva det där.) I alla fall så spelade vi bluffpoker. Omgången efter att Amanda åkt hem (ja, hon har en förmåga att åka hem precis innan det roliga händer) var nog den roligaste kortspelsomgång jag någonsin spelat. Dock är det totalt omöjligt att återskapa det roliga. Lite synd eftersom jag höll på att dö av skratt. Det var ruter. Det var hjärter. Det var bluff. Det var sanning. Visst låter det roligt? Det va det. För att göra en lång historia kort fick Josefin efter ett tag reda på att Sandra fyllde år och hon hade glömt nort det. Snällt. Vi bestämde oss för att överraska lite. Bilen till skiljebo för att ta ut pengar, möta två pårökta (alternativt myket fulla män) som hade abstinens efter nikotin och ville vara våran taxi till en nattöppen mack. Vi behöver ingen taxi, vi har ju Kajsa, så vi begav oss själva till den nattöppna macken för att köpa glass och Maltisers. Resten av vägen till Sandra satt jag i baksätet och gjorde en fin tårta. Ni kan få receptet om ni vill.
1. Köp ½ liter GB vaniljgräddglass och en påse Maltisers.
2. Öppna glassen och påsen.
3. Bygg ett Maltisersberg uppe på glassen.
4. Ät.
Det är inte så svårt som det låter. Eller jo, om du sitter i baksätet när Kajsa kör är det svårare n det låter. Maltisers har en tendens att rulla av berget.
Men nu kom jag lite ifrån ämnet! På vägen kom Josefin på att vi kan ju inte överraska henna vid dörren eftersom vi inte kommer in genom porten. Men då fick jag en snilleblixt! Vi skickar ju ett sms från min telefon (vilkes nummer Sandra inte har) och skriver "Kom ut på balkongen!" vilken vi står nedanför och sjungen "Jamå hon leva". Dessvärre dör min telefon och vi får skicka från Kajsas istället. (Kanske lite onödig information men rätt ska vara rätt!)
I alla fall böev Sandra jätteglad och tårtan var god. Just det! Får ju inte glömma att vi plockade blommor till henne också! Tack Kajsas mamma. Hej då.

Tunga tegelstenar.

Sätt dig på asfalten och be en vän slänga ner 47 kilo tegelsten rätt i huvudet på dig. Ligg sedan kvar och smaka på känslan riktigt ordentligt. Be gärna förbipasserande folk att sparka till dig lite. Känn hur betydelselös du är. Du är bara ett av tegelstenarnas offer. Du har varit en i mängden hela tiden. Känn smärtan.

sms.

Förresten. Vad roligt det kan bli när folk leker med ens telefon och slänger iväg några sms. Extra kul är det när Kajsa hämnas och skriver totalt osanna saker. Fast jag måste erkänna att just då tyckte jag att det var en aning roligt. Kanske inte nu dock.

Surahammar.

Igår bar det av mot Surahammar och Sofie. Man kan säga att det verkligen va på landet. Absolut noll mottagning och flera mil mellan hållplatserna.Trots lantisvarningen måste jag säga att det var mycket trevligt. När alla dog va jag pigg. Jag och Kajsa hade seriösa prat fram till klockan visade fyra. Då blev jag kissnödig och vi bestämde oss för att vi kanske skulle sova lite. Bussen gick ju faktiskt därifrån 08.48. Trevligt värre. Idag är jag pigg som aldrig förr. Det vältarSpicy hot med den nyhemkomna Isabella och den arbetande kvinnan Amanda. Också trevligt.

Peace.

Matbrist.

Tillbaka. Jo, i fradags innan vi gick och lyssnade på Bruce skulle vi köpa mat. Mamma och lillasyster tog donken. Jag vägrade. Jag ville ha thai. Men hittade jag någon thaimat eller? NEJ! Med endast frukost i magen och med en klocka som visade nio sänkte jag kraven och gick med på nästan vad som helst, men hittade jag nästan vad som helst? NEJ! Mamma och lillasyster klagade på att deras strips blev kalla så jag dumpade dem på en bänk och fortsatte sökandet på egen hand. Efter ett jävla tag hittade jag ett gatukök som erbjöd vegetariska burgare. Det fick duga. Jag befann mig i koma kan jag lova! Det va som att jag inte va inne i min egna kropp utan tittade på medan den köpte mat.

Min kropp: Hej, en vegetariska burgare.

Hon: Jaaapp.

(fick vänta medan honstekte burgaren)

Hon: Vill du ha lök?

Min kropp: Aaaaaaaaa.

Mitt riktiga jag tänker: Va? Jag vill inte ha lök! Jag hatar lök!

Hon. Senap och ketchup?

Min kropp: Aaaaaaaaa.

Mitt riktiga jag tänker: Bläää, jag vill inte ha senap!

Hon: Va det bra så?

Min kropp: Eehh, nej en cola också.

Mitt riktiga jag tänker: VA?! Cola? Jag dricker ju inte cola! Jag vill ha Fanta!

När jag slukat halva burgaren kommer min kropp ifatt mig och jag känner lök och senapssmaken. Men va fan. Jag va hungrig som ett as.

Shopping.

Förlåt. Jag ljög. Det blev inte en body, klänning och tröja idag. Det blev body och en annan tröja. Jag känner att plånboken är några kilon lättare (fast det kan den ju inte vara för kortet väger ju lika mycket hur mycket pengar jag än gör av med). Jag åt världens äckligaste räksallad också. Den va minimal. Först fick jag greksallad. Dom kunde inte svenska. Sen fick jag räksalladen jag hade beställt från början. Den smakade mest vatten. Jag återkommer nog inte till det stället. Det är massa saker som jag har tänkt "Åh! Det här mpste jag skriva om!" Men jag ar glömt alla. Bajs. Bruce är i staden. I fredags tog jag, mamma och lillasyster en liten tripp till Ullevi för att snylta på lite musik utanför. (Åh! Nu kom jag på en sak som jag skulle berätta om. Men för att det inte ska bli ett för långt inlägg tar jag det i nästa.) Det va fint. Fast det luktade öl. Jag hade velat vara på insidan. Vi roade oss med att spana in ett gäng grabbar (läs utländska män) som höll på med något fuffels. De ville köpa biljetter och bytte pengar med varandra. Vi kom aldrig fram till vad de gjorde. Inte såg de ut som Springsteenfans i alla fall.

Peace.

Slampig punkare.

Nu vet jag varför mamma så gärna ville att jag skulle köpa klänningen. Hon hatar mina kläder. Jag hade nyss klätt på mig när först Elli utbrister "Du ser ju ut som en punkare." Minuter senare kommer mamma. "Du ser ju ut som en slampa! Sådär får du inte gå ut!" Jag känner verkligen hur min familj stöttar mig i att vara mig.

Morgonstund.

Jag va bara tvungen att berätta om min fina morgonstund. Mamma pudrade näsan och Elli sov. Alltså va jag (på sätt och vis) ensam i lägenheten. Kaffet va varmt och jag satt på balkongen (som jag inte vet om det stavas med ett eller två l). Jag sneglade ut över betongen (som jag inte vet om det stavas med o eller å). Det va grått, trist och fult men ändå fint på något vis. Någon hade gjort ett desperat att lätta upp den dystra stämningen genom att placera utett, ganska fult, ljusblått utomlandsliknande staket. Jag vet inte riktigt om det lyckades. Sen tog kaffet slut och därmed den fina stunden. Det är liksom inte lika fint utan kaffe. Kaffe = skönhet. Åååh, så poetiskt. Nej, nu får det vara nog!

Eller vänta. En av klänningarna jag köpte igår har en liten historia bakom sig (okej, det kanske va att överdriva) som jag kan berätta. Inne på Lindex kommer mamma fram till mig med en klänning och säger "Du skulle vara jättefin i den här!" Njaaa, tänker jag men testar den i alla fall. När blåsan väl är på blir jag kär. Mamma utbrister "Du måste köpa den!" Njaaa, 209 kronor, tänker jag. "Jag bidrar med 100 kronor, Du måste ta den!" Jag köpte den.

Peace.

Fett hår.

Nu är mina vänner masterbakis, MEN DET ÄR INTE JAG! Jag fick ett antal sms från både Sofie och Kajsa igårkväll. De va inte nyktra. De hade jättekul. Jag satt i soffan och halvsov till Göta kanal 2 (som för övrigt är en jättedålig film). Sen somnade jag helt och vaknade av att jag låg så oerhört dåligt. Människorna som bor i lägenheten som vi lånar testsatt nog inte soffan innan de köpte den. Nej, nu får det vara nog. Egentligen ville jag bara trösta mig själv lite genom att berätta att alla jag känner är bakis UTOM JAG! (Men jag har jättefett hår.)

Peace.

Göteborg.

OBS! Jag är proppmätt efter at just ha slukat den godaste sushi jag någonsin har ätit! Så därför varnar jag för ett oerhört illamående inlägg.

Bara för att jag lovade att berätta om Göteborg har jag glömt allt jag skulle berätta. I alla fall så jag har shoppat ett par byxor, en väst eller vad man kan kalla det, en blus, en baddräkt, en klänning och en blus till. Jävlar va mycket det va! Och jag är inte ens klar. Imorgon ska jag köpa en klänning, en body och en tröja till. Minst. Jag kommer inte vara rik länge till om man säger så. Just det. Jag fick sms av Josefin. Alla är hemma hos henne och har svinkul. HA HA HA HA HA! Men medan dom super bort sina hjärnor sitter jag här och blir klok. Okej, jag har ingen aning om varför jag skulle bli klok av att sitta här men det lät bra. Men nu får det räcka med klokhet för idag. Jag ska bli tjock på godis och titta på film. KÄNN PÅ DEN DU!

Peace.

HÅLL UT!

Jag har inte dött. Jag har inte tappat skrivförmågan. Jag har inte blivit kidnappad. Jag har inte fastnat i en sågmaskin och slitit av båda armarna. Jag har (eller okej, jag är fortfarande) bara varit på semester. Tro det eller ej, men jag har upplevt mitt livs första husvagnssemester. Eller egentligen vet jag inte om det kan räknas som husvagnssemester eftersom vi hyrde en husvagn som redan stod på campingen, men jag bodde i en husvagn under tre nätter och då borde det räknas! Jag måste erkänna att jag kände mig lite som en medlem i Sunes familj. Vi satt i husvagnen och skrattade medan alla andra sov. Mamma va mest på helspänn hela tiden eftersom klockan va över tio och vi lät så förbaskat mycket. Vädret skulle man kunna kalla klarblått och stekhett. Jag höll på att dö av värmeslag. Hade inte vattnet varit liiiite för kallt skulle jag nog ha förvandlats till en dallrig gilé. (Jag totalskiter i stavningen i detta inlägg OKEJ?!) Oohhh! Jag måste ju berätta om bratstranden också! Innan vi begav oss till Göteborg (där jag befinner mig nu, kommer till det senare) va vi ju bara tvungna att ta en trip till Tylesand/Tylösand (jag och mamma har en jobbig stund och kan inte komma på vilket av dom det är). Det va flotta hus. Det va fina bilar. Det va glassiga solglasögon. Det va massor av brats. Herre min gud säger jag bara! Jag tror att jag aldrig i hela mitt liv har känt mig så malplacerad. Och vem ser man inte glida runt mitt i semten om inte Peter Sipern (kolla, jag hatar honom så mycket att jag inte ens vet hur han stavas). Jag höll på att spy rätt ut i tomma intet. Tänk bar överkropp. Tänk glansiga magmuskler. Tänk ett par gräsliga byxor som ser ut som en pyjamas. Tänk ett antal dregglande brats runt honom. Tänk att han tar av sig byxxorna. Tänk att han går ut till en äckligt dyr båt, full med äckliga brats. Tänk hur jag häll på att dö! Nej, du är inte ensam, jag känner också hur detta håller på att spåra ut. Imorgon tänker jag spåra ut ännu mer och berätta om min fortsatta vistelse i Göteborg.

Peace.