Kära kissblåsa.

Jag börjar bli orolig över min kissblåsa. Jag tror att den har krympt. Vad gör man? Det kan jag tala om. Man blir stammis på toaletten. På tal om toaletter. Igår va vi i Estocolmo med klassen. Började resan vid sju på morgonen, David bevisade att han är en god fader (även om han kände djup oro över de elever som valde att gå från stationen till SR). Han delade ut bananer, han gick in i ett ljudisolerat rum och skrek ut sina aggressioner, han kom ut illröd i ansiktet och gav ifrån sig ett "det va skönt" i en utandning, ja han gjorde det mesta. Jag hade tänkt berätta mer om huvudstaden men jag orkar inte och inser att det skulle vara väldigt tråkigt att läsa så jag berättar om en upplevelse utöver det vanliga istället.

På Zenit upplevde jag världens mest intressanta toaletter tror jag. Man kom in i ett rum (stanken va outhärdlig), till höger fanns ett till, väldigt litet rum, med en läderfåtölj och en helkroppsspegel. Okej... Men det va inte det som va det intressanta, utan det va rummet längst in. Till höger i det rummet fanns två toalettbås. Än så länge är allt normalt. Nu börjar det onormala. Till vänster om båsen fanns två till bås. Fast dessa bås bestod endast av väggar. De hade alltså inga dörrar, utan va helt öppna. Det värsta av allt va att framför dessa öppna bås fanns en stor spegel. Man kunde alltså sitta och spana in människan bredvid. Oooookej.... Jag har tänkt och tänkt och åter tänkt på varför man har konstruerat dessa toaletter men kan absolut inte komma på någon vettig anledning. Jag gjorde en lite bild som kanske förklarar toaletten lite bättre.

Kanske ska tillägga att handfaten framför det öppna toaletterna va ungefär en halvmeter höga. Varför?????????????????????????????

Slut på panik.

Paniken är över. Andas ut. Ni kan sluta leta. Tack för hjälpen men jag hittade det. Jag ringde mamma och frågade. "Det ligger i högen". Ahaaaaaaaaaa. Va det där det va! Jag visste det!
Jag fattar inte grejen med mammor och hitta saker. Hur lyckas dom alltid? Mamma var är mina klackskor? I garaget. Var i garaget? Längst in till vänster i en blå plastlåda. Ahaaaaaaaaaa. Jag kommer nog bli en dålig mamma. Får man bli mamma fast man inte är så bra på att hitta borttappade saker? Måste man gå igenom någon typ av test? Eller det där med att hitta kanske kommer när man föder barnet barn. Typ samtidigt som man får ful mage. Jävlar. Då ligger jag risigt till i alla fall. Jag ska ju adoptera. Då får man inte ful mage (i alla fall inte på grund av barnet). Nu fick jag lite panik. Jag vet! Jag får skaffa en man som är bra på att hitta saker! Kan pappor hitta saker? Mama får i alla fall hålla reda på både våra och pappas saker. Jävlar.

Kontaktannons:
Hej. Jag är en ganska glad tjej på 17 (snart 18!!!!!!!!!!!!) år. Jag söker en man. Du ska ha skäggstubb, snygga kläder, lyssna på bra musik, inte vilja träffa mig så ofta, bjuda mig på glass, spontan, inte ha något emot att ligga mitt i en gata hela natten och göra ingenting, och viktigast av allt, du ska vara en jävel på att hitta saker!

Nu håller mitt huvud på att sprängas.

Peace.

PANIK!

Nu är det ju så att jag råkar vara ägare till ett sånt där jättegammalt bankomatkort (ja, ett sånt man inte ens kan betala med! hur överlever jag i denna kortgalna värld?). Och nu råkar det ju vara så att just de korten ska utgå. Dom håller tydligen inte måtten. Coolt. Jag känner mig stenålder. I alla fall så har jag fått ett nytt kort. Det har ett så coolt namn som "Visa ung" Jag, Evelina Olsson, tjejen med kort som man bara kan ta ut med vid Swedbank, äger ett Visakort! Inte illa. Varför panik, kanske ni tänker. Det tänker inte jag. Jag vet ju varför jag har panik. Jag har panik för jag har lyckats tappa bort mitt nya kort! Shit. Jag hann ju inte ens använda det och nu är det borta! Visakort är inte min grej.

Fuck!

Vem vill bli sjuk åtta dagar innan avslutningen? Inte jag i alla fall. Därför åkte jag hem från skolan efter att ha suttit och kallsvettats under hela utklädnadsshowen. Jag höll på att dö. Hemma. Termometern visa 37,8. Kul. Jag hatar feber. Nu ska jag knarka kaffe, alvedon och glass. Jag tänkte bara tala om det så alla fattar varför det satt ett lik vid sidan av scenen. Jag får be städerskorna om ursäkt för svettpölen jag säkert lämnade efter mig också.

Ge mig.

Ge min mönster.
Ge mig färg.
Ge mig fult.
Ge mig konstigt.
Ge mig töntigt.
Ge mig glansigt.
Ge mig allt.

En säkrad framtid.

En dag, när jag befann mig mitt ute i skogen i goda vänners sällskap, kom jag fram till att jag har ju hela framtiden säkrad. Eller i alla fall från 35 och fram. Jag och mina vänner Josefin och Ida kommer bli dom som alla på gatan hatar. Vi kommer vara uppe vid fem varje morgon. Stavar och vätskebälte på. Vi kommer gå under namnet "De tre hurtiga milfarna". Alla andra damer i kvarerer (för jag har planerat att vi kommer bo på samma gata) kommer titta ut genom fönstret runt åtta när vi kommer tillbaka, titta på oss, dö av avund. Jag har spått lite i hur vi kommer se ut. Jag kom fram till något i den här stilen. De likadana (mycket fräna) träningskläderna är ett måste.

Längst till vänster har vi Alfons. Han har en dykarmask på sig. Sen har vi Ida, mycket munter. Josefin är lite kortare än oss andra, men hon är snäll i alla fall. Zarek är lite smått korkad en ändå smart. Han brukar ta bajspaus. Och så har vi mig. Jag är lite coolre än alla andra bara.
Vi har allt man behöver för att få gatans män att slänga långa och längtande blickar efter oss. Vi har likadana träningskläder. Vi har stavar. Vi har vätskebälte.

ps. Inom en snar framtid kommer min planerade ålderdom också. ds.

Farväl mitt älskade IKEA.

Som dom flesta kanske vet ska IKEA flytta från Hälla till Erikslund. Jag dör. Varför? Hälla överlever inte utan IKEA! Jag älskar IKEA! För att hylla den här tiden har jag gjort en liten dikt. Den får symbolisera min kärlek till IKEA och Ingvar Kamprad.

Jag hörde att mitt kära IKEA ska flytta,
vad fan ska det göra för nytta?
Dom säger att det ska bli dubbelt så stort,
men vad hjälper det mig när det ligger på annan ort?
Jag blir så ledsen att det ur ögat rinner en tår,
var ska jag nu cykla när det blir vår?
Vem ska nu ge mig den underbara femkronorsglassen?
Det är ju bara du som kommer upp i den högsta klassen.
IKEA jag dig för alltid kommer minnas,
en speciell plats i mitt hjärta för dig alltid kommer finnas.
Så tack för den här tiden,
och den sexuella friden.

ps. Det sista har egentligen inte något med IKEA att göra, det har bara blivit ett standardrim. ds.

Tanter/damer/kärringar.

När man slutar sådär runt tolv är det inte ovanligt att man får vänta på bussen tillsammans med en hop tanter. I tisdags delade jag busshållplatsen med nio damer (och ett fyllo) i sina bästa år.
En tant klagade på att hon såg så dåligt. En annan på dagens ungdom.

Tant 1: Jaa.. Jag ser ju så dåligt!
Tant 2: Jooo.. det gör ju jag med.
Tant 1: Ja gubben va ju så orolig innan han dog. Han låg ju där på sjukhuset, så kommer det in en sån där ung tjej. Jaaaahh. Så frågar hon ju om han vet vad som är fel. Canser säger hon ju då. Jaaahh. Han frågar ju hur lång tid det är kvar. Så svarar hon ju att det går nog ganska fort.
Tant 2: Näääääääääääääääääääh.
Tant 1: Joohh. Och vet du hur hon såg ut? Hon hade svart hår och såna där blåa naglar. Blåa naglar! Undersköterska va hon. Ja gubben han blev ju så orolig han. Sen dog han ju då. Jaahh.
Tant 2: Ja tänk va. Dom släpper in vem som helst nu. Du det ommer en buss nu. Och inte ser jag vad det står.
Tant 1. Neeeej. inte jag heller. Tänka va. Jag ser ju så dåligt.


Det va deras buss. En annan tant tog deras plats i busskuren. Eller detta va nog snarare en dam. En gammal dam. Hon va nog rädd för att dö i förtid. Varje gång det åkte förbi en buss eller bil (vilket det gjorde ganska ofta) satte hon handen för mun och näsa för att slippa alla dessa avgaser. Intressant livsstil.

Sen tänkte jag bara skänka lite hat till aggresiva kärringar. Man snurrar inte klädhängaren när någon annan också tittar på kläder! Jag trodde att alla visste om denna oskrivna regel. Men lik förbannat kommer det minst en tant varje gång jag är på Röda korset och börjar snurra på hängaren. Vad är felet med dessa stackars tanters hjärnor?
Jag hatar tanter som tycker att allt ska vara på deras sätt bara för att dom är gamla. Nästa gång någon kommer och snurrar på hängaren har jag planerat att snurra den i turbofart åt andra hållet. Det ska bli kul.

Sound slappa lördag: Nationalteatern - Kolla kolla

Peace.

Evelinor faller ner och dör.

Jag tror att jag är död. Sorg går genom land och rike. Dödsorsak = Krossat skallben. Hur det gick till hade jag tänkt förklara nu. Något så otroligt vackert dök upp nere i högerhörnet. Jag blev helt galen, sprang runt, runt i rummet. Jag tog mig samman. Formulerade några ord. Suddade. Fick panik. Började banka huvudet i tangentbordet. Så här sitter jag nu. Blodet sprutar och jag ser ljuset framför mig. Döden lockar med glass. Damn! Han vet mina svaga sidor!

Kloakråttor.

Man skulle kunna säga att jag och Josefin lever på samhällets botten. Vi är städerskor och äter ur papperskorgen på jobbet. Fy fan. Var är världen på väg?
"Lina, kolla! Dom har slängt skitmånga polkagrisar! *drar upp tre ur papperskorgen* Kolla! Dom här två är ju inte ens öppnade. Ska vi äta dom?"
"Ja! Vi äter dom när vi har städat klart!"
"Tur att jag rotar i papperskorgen!"

Vi satt på varsin sida av snurrgungen. Hand i hand med en vän och åt polkagrisar som tydligen inte dög åt dagisbarnen (som inte är dagisbarn utan går i skolan).

Korthårig dag 1.

Jag lever. Det korta håret har hittills inte fört med sig köldskador eller liknande (även om det va väldigt kallt idag). Dock har jag varit väldigt trött och haft ont i huvudet. Jag ska fundera på hur det korta håret kan ha bidragit till det.
Jag känner mig värdelös och har aldrig något bra att skriva längre. en håll ut kära läsare! Jag känner att formtoppskurvan snart vänder. Snart är min fantasi tillbaka och jag slipper mata den ständigt svältande bilddagboken med gamla bilder som bara ligger. Snart. Snart!

I wanna be like Johnny for fuck sake!

Sömn.

Jag hatar att sova. Jag vill ligga i backen hela natten. Ligga där och titta på stjärnorna.

Mitt liv som korthårig.

Idag var domedagen kommen. Frisörbesök. Jag och Ida traskade in. Jag slog mig ner i stolen och började betrakta mig själv i spegeln. Den vidriga spegeln. Varför ser man alltid så otroligt ful ut i frisörspeglar? Det blöta och kammade håret i mittbena gör ju inte saken bättre om man säger så. Frisören började lyfta och titta lite. Den bekymrade minen åkte på. Varför ser alla frisörer så besvikna ut när de ska klippa mig?

Frisör: Vad hade du tänkt dig då?
Jag: Jag vet inte riktigt. Eller jag vill få bort det slitna men ändå ha det långt.
Frisör: *ännu mer bekymrad* Jaa.. det blir ju lite sårt. Jag skulle behöva klippa ungefär en decimeter.
Jag: OJ!
Frisör: Ja det är ju väldigt väldigt slitet. Eller jag kan ju bara klippa bort det värsta men då måste du använda håninpackningar och hålla på för att hålla det bra.
Jag: Äsch. Bort med allt!

Jag hatar hårinpackningar och skit. Det tar bara tid och kostar pengar. Min lathet ledde alltså till att jag sitter här med kort hår. Det känns lite läskigt och jag känner mig naken. Men det blir nog bra. Grejen är bara att jag tänkte satsa på en långhårig sommar i år. Men det växer ju ut.

Nu orkar jag inte skriva mer. Jag har massor att berätta om mitt frisörbesök men det hade jag tänkt bespara er.

Strumpbyxor.

Är det något som inger beslutsångest så är det att sätta på sig ett par oanvända strumpbyxor för första gången. Som jag misstänkte blev det inte jeans idag, utan strumpbyxor. Och som jag också misstänkte höll dom sig inte helt hela. Men det är inte hål än!
Men i alla fall. Jag skulle alltså sätta på mig dessa sprillans nya strumpbyxor när jag blev en aning paralyserad. Åt vilket jävla håll ska dom sitta?! Dom ser ju exakt likadana ut hur man än vänder på dom! Jag hatar valmöjligheter. Tänk om man väljer fel. Finns det något rätt och fel på strumpbyxor? Så där stog jag. Strumpbyxorna hängde i mina utsträckta armar, och jag bara tittade på dom. Vred på dom lite . Tittade ännu mer. Försökte se skillnad på de olika sidorna, men helt utan resultat. Drog strumpbyxorna till knät. Tog av dom igen. Tänkte det säkert va fel håll. Till slut fick jag ta mig samman. För att slippa fundera snurrade jag lite på strumpbyxorna och tog bara ett håll. Jag tror att dom hamnade bak och fram.

Ikappskrivning.

Herre min gud vad jag ligger efter! Jag och bloggen har glidit ifrån varandra på senare tid. Vi är lite för olika. Han vill att vi ska träffas hela tiden. Det vill inte jag. Han vill ha bekräftelse. Det vill inte jag. Någon annan som ser ett mönster i mitt liv? Jag köpte en jacka idag! 50 svenska kronor kostade det mig. Den är på tok för stor och beige (eller mycket ljus laxrosa, det beror på var på jordens yta man befinner sig). Och så har jag gjort en stor investering också! Nämligen i ett fempack svarta strumpbyxor! Jag tänkte att det är ju trots allt för allas bästa. Mamma betalar. Så härmed är det slut på den allmäna visningen va benhud från min sida.
Jag hade tänkt ha jeans imorgon. Problemet är bara att jag varken passar eller trivs i jeans. Men vad gör man? Jag måste ju äga ett par hela strumpbyxor i mer än en dag.
Nu ska jag dricka kaffe!

Tjena snygging!

Gårdagskvällen var mycket trevlig. Mat, Vasa och lekar. Det som är mest intressant här är kanske bussfärden hem. Jag fann ett objekt att vila ögonen på. Ett annat objekt fann oss att vila ögonen på. Och han vilade inte bara ögonen. Han vilade händerna också. Bland annat på Idas mun, Nathalies urringning och min rumpa. Detta objekt, som tydligen hette Jörgen, va en lagom tjock man runt 50 sträcket. Han var full, desperat och från Uppsala (helt från början faktiskt). Mitt objekt satte sig längst bak. Jörgen plus vän i mitten. Jag gick till mitt objekt. Han va trelig. Tyvärr satt Jörgen ivägen. Han trodde att mina Irstavänner skulle bli avundsjuka om jag satt i hans knä. Där satt jag i hans knä en halv sekund. Mitt objekt skrattade, Jörgen luktade öl och jag höll på att spy.

Jag känner hur rörigt det här blev. Men livet är rörigt ibland.

ps. Drömmarna om dig håller på att göra mig galen! Jag ogillar dig skarpt (mamma säger att jag inte får säga hatar) så varför måste du hemsöka mig varje natt? Fast vissa nätter ersätts du av andra. Som objektet. hee. ds.

Peace.

Glömde.

ps. Jag glömde berätta att frugan (även kallad Kajsa) klarade teorin idag. Grattis får man väl säga. Hon är allt duktig den där Kajsa. ds.

Arma barn.

Jag cyklade förbi ett dagis på väg hem till fröken Josefin. På gräsmattan, i skuggan av ett träd satt ett stort antal barn. Framför dem satt en man och läste sagor (jag har egentligen ingen aning om vad han läste men jag hoppas att det var sagor). Jag dog en smula av söthet.
Det roliga är att jag kunde ha dött på riktigt. Där cyklade jag fullt upptagen med att betrakta de söta barnen (jag är inte pedofil...he.....he......) och inte hörde jag något annat än Fiona Apple som dunkade i mina hörlurar. Plötsligt upptäcker jag att jag befinner mig mitt ute på fel vägbana och det kommer en bil körandes rätt mot mig. För er som undrar kan jag tala om att jag överlevde. Jag insåg mitt misstag och svängde snabbt tillbaka till min sida av vägen. De sagolyssnande barnen kunde ha fått bevittna en tragisk dödsolycka. Men nu fick dom inte det och lever vidare i tron om att cykla är kul. Jag har en tendes att alltid bara nästan bli påkörd. Någon av mina vänner brukar för det mesta rädda mig. Jag tror det är meningen att jag ska dö under en bil/buss. Skoj.

Sorg i mitt hjärta.

Jag känner att de seriösa inläggens tid är över.

28 lyssningar.

You make it look so easy!

Här sitter jag (eller jag sitter inte, jag hoppar upp och ner på stolen) och tänker att livet är allt bra underbart. I Wanna Be Like Johnny C med Loveninjas går på repeat. Jag är upp i 17 lyssningar. 12 av dom idag. Jag har kommit fram till att det måste vara en av världens bästa pepplåtar. För tio minuter sen sprang jag fram och tillbaka i köket och skrek med i låten.
Min överpepp skulle också kunna bero på en smärre koffeinöverdos. Jag är farlig för mig själv dagar som denna. Jag sätter på extra mycket extra starkt kaffe som slinker ner på fem minuter. Jag älskar kicken. Den där känslan av att jag är världens gladaste och jag vill springa runt hela jorden. Ingenting känns omöjligt (eller att sitta still är lite omöjligt). Jag var nog missbrukare i mitt tidigare liv. Eller så har jag framtiden säkrad.

20 lyssningar.

En annan del i min överlycka skulle kunna bero på att jag shoppade idag. Tre tröjor/jackor för 200. En blå, en gul och en rosa. Skoj.

Nu orkar jag inte hoppa på en stol längre. Jag måste ut i köket och dansa för livet.

Sound otroligt glad torsdag: Loveninjas - I Wanna Be Like Johnny C (surprise surprise)

Peace!

Vildsvin och en vilsen Alfons.

Mysig kvällspromenad? Inte om man är ute och går med Ida. "Men jag kan en väg. Man kommer ut vid skjutbanan." Nya vägar är ju alltid kul så jag och Josefin litar på Ida och traskar efter. Problemet var bara att den nya vägen inte var en väg. Jag skulle mer kalla det ett bombnedslag. Promenaden förvandlades till rena terrängvandringen. Vi tog oss genom täta granar, hoppade (läs snubblade) över stockar och klättrade upp på stenar för att titta efter Alfons som trodde att han visste vägen. Hela tiden med rädslan för att bli uppätna av vilda djur. Ida va ju inte direkt en lugnande själ. "Titta, det är jättemycket älgbajs." "Det här skulle kunna vara vildsvinsbn vi går över." Josefin intalade sig att vildsvinsjakten redan hade varit. Jag var orolig för att Zarek skulle drunkna och Ida tappade bort sin hund.
Vi är riktiga äventyrare. Vi ger aldrig upp. Vi visste att vi skulle få publicitet hur det än gick. antingen: "Tre flickor och två hundar försvunna i Irsta." *tre veckor senare* "Tre flickor och två hundar hittade halvt uppätna av vildsvin i en djup skog i Irsta." Eller i form av bloggar om äventyret. Det blev det sistnämnda (och kanske en aning tråkigare).

Nu står mamma och tjatar om att jag måste sova. Jag säger att jag går och sover. Gå och sova för betyder äta glass.

Nu ska jag sova.

Städa!

Det är fint väder. Jag är inne. Jag har bättre saker för mig än att svälla igen i både ögon och hals. Jag ska städa! Mamma har lämnat en lista med saker jag ska göra. På listan finns det också små rutor där det är tänkt att jag ska sätte ett kryss när jag har gjort den saken. Gulligt. Jag längtar efter att få kryssa i "Plocka ur diskmaskinen". Musiken är på så nu är det bara att köra!

Fem män i bar överkropp.

När man är på allmänt bra humör och väldigt trött kan man bli väldigt lättroad. Idag på väg hem från skolan höll jag på att dö av kvävda skratt. Bussen stannar i en bilkö och jag letar efter roande objekt att vila ögonen på. Till min förvåning får jag syn på fem män i bar överkropp och svarta mjukisbyxor som hoppar på en studsmatta. Männen är allt från 5 till kanske 45 år. De såg oerhört roliga ut måste jag säga. Likadana allihop. Jag kände för att hoppa av bussen och göra dem sällskap. De såg ut att behöva lite kvinnokött. Tyvärr va jag på tok för trött för att röra på mig så de fick klara sig i alla fall. Fem halvnakna män på en studsmatta.

På tal om att vila ögonen på något. Den heta mannen va på bussen imorse. Jag känner att bussen är mitt liv. Hände något händer det på 16 mot Irsta.

Sömn.

Jag lovade att uppdatera oftare. Dessvärre har jag inget att förmedla och eftersom jag inte känner för att bli en "Idag har jag.........." bloggare så får detta otroligt onödiga inlägg räcka. Jag ska antingen äta glass eller gå och lägga mig. Jag tror att det blir det första.

ps. Jag köpte ny väska, strumpbyxor och mascara idag. ds.

ps2. Jag har aldrig mer spanska på måndagar. ALDRIG MER! ds2.

Hat.

Jag hatar snygga människor.

Nu ska jag äta glass och hata dom ännu mer.

En hyllning till Ida.

Om jag var toastmaster skulle jag ha tillbringat en skål för min vän Ida. Men nu är jag inte det så vi får nöja oss med en hederlig hyllning (som inte är helt fy skam).
Det var pajpartaj hos Josefin. Som vanligt förvandlades småtimmarna till allvarligt prat. Är det något jag älskar så är det att sitta och prata någa tjejer. Bara prata om allt möjligt. Precis allt. En av de tjejerna är Ida. Vi har gått i samma klass sen ettan, men det är inte förrän nu på senare tid som vi har kommit varandra riktigt nära. Det känns som att jag har kännt henne hela livet. Det är väl vissa saker (inte saker men jag kom inte på något bättre ord) som man ska tacka för att vi har kommit varandra så nära. Lite tur i oturen om man säger så.
Jag hade tänkt beskriva varför jag vill hylla Ida, men det går inte riktigt. Hon är en sån där glad sak. En sån som man skulle kunna hata för att hon är så glad. Men jag hatar inte Ida. Om hata är på Nordpolen är jag på Sydpolen. Hon är en sån som förstår. Eller hon förstår mig i alla fall. Vi kom fram till att vi känner väldigt lika. Det är skönt. Någon som förstår vad man menar utan att man måste förklara så mycket. Någon som inte bara slänger ur sig något tomt "Det blir bra" utan att ens tänka efter. Ida förstår.
På måndag börjar ett nytt liv. Vi skiter i allt och alla. Vi är vi. Vi är bra. Vi har varandra.

Dragningskraft.

Åherregud! Jag känner i hela mig hur jag bara dras mot teven! Jag är så sjukt taggad på Upp till kamp maraton. Jag ska sitta inlindad i ett täcke och fantisera om att Tommy sitter bredvid mig. Nu kan jag inte hålla mig längre. Jag måste få min dagliga dos av Upp till kamp. Musiken. Människorna. Kläderna. Stilen. Liven.

ps. Jag har fått utslag i pannan och halsen. Det är nog någon dödlig sjukdom. Det kliar. Josefin har kanske smittat mig med skabb. ds.

Andnöd.

Jag har börjat hålla andan i sömnen igen. Jag hatar det. I natt vaknade jag minst tre gånger av att jag inte fick luft. Jag låg och vred mig i sängen som om jag letade efter luften. Jag får panik och börjar hyperventilera. Luften stannar i halsen och jag får ännu mer panik.
Samma sak varje gång. Det bruka betyda att jag har panik eller ångest över något. Men jag kan inte komma på vad det skulle vara den här gången. Eller jo, kankse.

Sound andningslös lördag: Yeah Yeah Yeahs - They don't love you like I love you

Peace.

Skräckupplevelse.

Är det några som är lättskrämde så är det jag, Amanda och Josefin. Vi tänkte att det skulle vara skönt med en slapp filmkväll med kladdkaka och är bra thriller. Det började lite trögt med ljud som inte funkade. Bytte film. Ljudet funkade. I första scenen inser vi att det här är något helt annat än en thriller. Jag skulle mer kalla det en rysare i högsta skrämmarklass.
Där sitter Josefin och Amanda på varsin sida av den ena soffan, och jag ligger i den andra. Spänningen byggs upp. Vi är ensamma, det är mörkt ute, rysaren bjuder på lite (mycket) skräck. I en av andningsscenerna i filmen, då man ska ha tid att andas ut, hörs ett väldigt mysko ljud från hallen. Värden stannar och står still i en tiondels sekund. Jag tror att vi alla försöker intala oss att det inte är någon fara. Det funkar fram tills att Zarek springer ut i hallen och börjar skälla. Det va droppen. Jag vrider lite på huvudet och inser att jag sitter närmats fönstret. Den lugna filmkvällen förvandlas plötsligt till rena träningspasset. Snabbt som bara den flygger jag till andra soffan och landar på Josefin. Amanda dras också av någon anledning till Josefin (som sitter i mitten och äter sin kladdkaka). Världen stannar ännu mer tills vi kommer på oss själva att vi sitter tre stycken i knä på varandra. Skräckupplevelsen följs av nervösa skratt och tankar om att jag aldrig kommer våga cykla hem.
För er som undrar kan jag tala om att vi överlevde både filmen och resten av natten. Men jag måste också erkänna att jag sprang från cykeln till dörren. Jag fick för mig att Ellie (ett jävligt läskigt barn i filmen) stog vid komposttunnen och jagade mig med en kniv. Jag överlevde det också.