Mitt liv som korthårig.

Idag var domedagen kommen. Frisörbesök. Jag och Ida traskade in. Jag slog mig ner i stolen och började betrakta mig själv i spegeln. Den vidriga spegeln. Varför ser man alltid så otroligt ful ut i frisörspeglar? Det blöta och kammade håret i mittbena gör ju inte saken bättre om man säger så. Frisören började lyfta och titta lite. Den bekymrade minen åkte på. Varför ser alla frisörer så besvikna ut när de ska klippa mig?

Frisör: Vad hade du tänkt dig då?
Jag: Jag vet inte riktigt. Eller jag vill få bort det slitna men ändå ha det långt.
Frisör: *ännu mer bekymrad* Jaa.. det blir ju lite sårt. Jag skulle behöva klippa ungefär en decimeter.
Jag: OJ!
Frisör: Ja det är ju väldigt väldigt slitet. Eller jag kan ju bara klippa bort det värsta men då måste du använda håninpackningar och hålla på för att hålla det bra.
Jag: Äsch. Bort med allt!

Jag hatar hårinpackningar och skit. Det tar bara tid och kostar pengar. Min lathet ledde alltså till att jag sitter här med kort hår. Det känns lite läskigt och jag känner mig naken. Men det blir nog bra. Grejen är bara att jag tänkte satsa på en långhårig sommar i år. Men det växer ju ut.

Nu orkar jag inte skriva mer. Jag har massor att berätta om mitt frisörbesök men det hade jag tänkt bespara er.