En hyllning till Ida.

Om jag var toastmaster skulle jag ha tillbringat en skål för min vän Ida. Men nu är jag inte det så vi får nöja oss med en hederlig hyllning (som inte är helt fy skam).
Det var pajpartaj hos Josefin. Som vanligt förvandlades småtimmarna till allvarligt prat. Är det något jag älskar så är det att sitta och prata någa tjejer. Bara prata om allt möjligt. Precis allt. En av de tjejerna är Ida. Vi har gått i samma klass sen ettan, men det är inte förrän nu på senare tid som vi har kommit varandra riktigt nära. Det känns som att jag har kännt henne hela livet. Det är väl vissa saker (inte saker men jag kom inte på något bättre ord) som man ska tacka för att vi har kommit varandra så nära. Lite tur i oturen om man säger så.
Jag hade tänkt beskriva varför jag vill hylla Ida, men det går inte riktigt. Hon är en sån där glad sak. En sån som man skulle kunna hata för att hon är så glad. Men jag hatar inte Ida. Om hata är på Nordpolen är jag på Sydpolen. Hon är en sån som förstår. Eller hon förstår mig i alla fall. Vi kom fram till att vi känner väldigt lika. Det är skönt. Någon som förstår vad man menar utan att man måste förklara så mycket. Någon som inte bara slänger ur sig något tomt "Det blir bra" utan att ens tänka efter. Ida förstår.
På måndag börjar ett nytt liv. Vi skiter i allt och alla. Vi är vi. Vi är bra. Vi har varandra.