Långt långt bort.

Som när du helst av allt skulle vilja springa ut i skogen och lägga dig under en sten. Bara ligga där och vänta in natten. Vänta på att alla småkryp ska komma fram och göra dig sällskap. Dom kan inte prata. Dom lyssnar på ditt skitsnack utan att säga emot. Dom kan inte döma dig. Dom är bara ett sällskap för att bedöva ensamheten. Ensamheten som kom springande så snabbt. Mer väntat än något, men ändå så oväntat. Mörkret blir till ett täcke över din nakna, knottriga hud. Tystnadens oväsen försöker dämpa orden som har fastnat i huvudet. Sakta tystnar de. Ögonlocken försöker begrava ögonen. Skydda mot minnena som spelas upp som en film på repeat. Du vill inte titta. Bara glömma.
Du vaknar med solen i ögonen. Känner efter. Märker att småkrypen är borta och ensamheten kvar. Orden ekar fortfarande i huvudet. Filmen med minnen går fortfarande på repeat. Då inser du. Att sova under en sten tillsammans med småkrypen hjälper inte alltid. Ibland måste man själv fylla hjärnan med nya ord och byta film.

En människa på en piedestal.

Om en söndag börjar dåligt, är hela söndagen förstörd. Denna dag är definitivt förstörd. Inte ens solen kan ändra på det. Jag är en smula arg. Jag känner för att spricka. Det skulle vara skönt att i detta nu äta upp en bomb som står inställd på att sprängas om 20 minuter. Då hinner jag säga (eller jag tror att jag skulle skrika) lite saker som jag känner för att säga nu. Sen 20 minuter senare sprängs jag och slipper ta konsekvenserna. Dessutom blir alla dumma människor drängta i mina inälvor.
Ibland tror man att man känner en person. Men plötsligt ändras allt och personen förvandlas till någon helt annan. En person som har satt upp sig själv på en piedestan. Tror att den är perfekt. Tror att den inte kan göra ett enda fel. Tror att allt är någon annans fel. Skillnaden på mig och såna personer är för tillfället att jag kan erkänna att jag har gjort fel. Men bara för att jag har gjort fel och kan erkänna det betyder inte det att allt det här händer på grund av enbart mig. Jag är trött på att få hela skulden, på att någon försäker få mig att framstå som en dålig människa, försöker trycka ner mig.

Väx upp. Sluta ljug. Lär dig att du inte är perfekt. Du kan också göra fel. Hela världen älskar inte dig.

Våga vägra ziplås!

Familjen har köpt en ny dvd. Det gör vi ungefär en gång om året. Mamma vägrar nämligen inse att en Maxidvd inte håller lika bra som en lite dryare variant. Hon tycker det är bättre att köpa en ny för 300 varje gång den går sönder. Vilket den gör när garantin går ut ett år efter att vi har köpt den. Vi är nu inne på våran tredje Maxidvd. Den är svart. Men det va inte våra dvdköparvanor jag hade tänkt berätta om (även om det är väldigt intressant) utan jag hade tänkt berätta om hur vi öppnar påsar (vilket är snäppet intressantare).
Den nya dvdn skulle invigas och såklart krånglade den, som en Maxidvd ska göra. Jag tänkte leka teknisk och sa åt mamma att rota fram instruktionsboken som hon redan hunnit tappa bort. När hon väl hittade den och gav den till mig trodde jag att slutet var nära för min del. Den låg i en sån där påse med all annan teknisk skit. Men påsen var ingen vanlig påse. Det var en sån där modern med ziplås. Jag tror att min familj är lite konservativ när det gäller påsar. De har inte riktigt förstått vad ziplås innebär. För hur hade dom öppnat påsen? Jo. De hade vänt den uppochned och slitit upp ett stort hål.


Och jag kan lova att det inte är först gången. Varje gång jag ska äta majs ångrar jag mig när jag hittar påsen i frysen. För har familjen utnyttjat den coola nyheten att de har ziplås så man kan stänga påsen igen? Nej, såklart inte. De har klippt ett hål och satt på en gummisnodd. Det får mig nästan att vilja spy. Därför tycker jag mycket om att det nästan bara är jag som äter fryst majs nuförtiden. Då får jag öppna påsen själv. Och använda ziplåset!

Upp till kamp - årets maraton.

För några kvällar sedan beslutade jag och mina två systrar att titta på Upp till kamp eftersom att dom är lite efter och inte har insett hur fantastisk underbar den serien är. Vid halv tolv rullade första serien igång. När det var slut 1,5 timme senare insåg min storasyster att det är omöjligt att bara se ett avsnitt så andra rullade också igång. Och tredje (ungefär här tackade min lillasyster för sig och joinade John Blund). Och fjärde. Vid 05.20 började mammas väckarklocka ringa. Hon skulle upp och jobba. 05.30 traskade jag in till mitt rum. Men inte kan man sova bara för att klockan är morgon. Jag plockade upp sudokuboken. Jag kan inte sova om jag inte klara minst en. Oftast måste jag göra tre bara för att vara säker på att jag inte har tappat skillsen. Det har jag inte. Så vid sextiden kunde jag somna lugnt med mina hjärnceller i behåll.

Nej nu ska jag gå och lösa lite sudoku. Det väntar tre timmar formationsträning imorgon så det är bäst att tagga ordentligt. Jag har inte tränat på ungefär en månad.

Sound inte heltoväntat: Mattias Bärjed/Ebbot Lundberg - Coming Down Cold

Peace.

Mat och skedbrist.

Här kommer man hem trött, förfrusen och hungrig som ett svin. Förväntade mig ett dukat bord fullproppat med mat. Men icke.
- Vad har ni ätit?
- Elli gjorde makaroner och jag åt rester.
Om man skulle se mig i genomskärning skulle man se hur alla mina inälvor plockade fram rep och hängde sig. Den ytterst lilla positiva delen i mig tänker att vi kanske har något gott och lättlagat. Jag öppnar kylen och möts av ett jävla eko. Skulle man bara få se kylskåpet i vårt hus skulle man absolut tro att det tillhörde en ungkarl som lever på öl och nudlar. När man vill lyxa till det lite kryddar han nudlarna med lite kanel. Längst in bakom allt spindelnät lyckades jag hitta ett filpaket som inte hade hunnit gå ut. "Men fil och flingor är ju gott" Öppnar skafferiet. För ovanlighetens skull möttes jag inte av ett eko, utan rasande chipspåsar. Jag lyckas rota fram flingpaketet som jag vet ska finnas under alla påsar. Nu jävlar ska jag göra mig en god fil! "Bäst före: 09-10-2007" Nej! Det stämmer inte. Dom har skrivit fel! Men jag tror att dom hade skrivit rätt. Jag skulle beskriva smaken som en blötlagd tall. Men man får inte ge upp hoppet! Fil med knäckebröd är ju trots allt väldigt gott. Där kan inget gå fel. Men var är alla skedar?

Så nu sitter jag här och äter fil och knäckebröd med gaffel. Livet är förjävligt ibland.

Sound skitonsdag: Ebba Grön - Slicka Uppåt, Sparka Nedåt

Förresten. Min vän Kajsa fyller 18 år idag. Grattis och så!

Peace.

Framtidsdrömmar.

Andra saken jag hade att förmedla. Inatt hade jag jättesvårt att sova. Efter två filmer orkade jag inte leta efter fler så jag började titta runt lite på tv. Jag stanna till på ett program om en amerikans familj som hade flyttat till Fiji. Jag blev lite smått kär i pappan. Jag såg inte från örjan men jag tror att han va någon typ av filmfantast och nu hade han flyttat till en fattig by för att visa gratis bio. Jag låg där som i hypnos och tittade väldigt intresserad med en sovande syster på madrassen bredvid. Jag vill också öra något i den stilen. Jag vill bo i ett annat land och göra folk glada. Kanske inte visa gratis bio, men nåt i den stilen. Lämna allt. Leva på noll. Få massa nya intryck. En anna kultur. Andra människor. Annat allt. Problemet är väl att man kanske aldrig vill återvända. Eller det kanske inte är ett problem men ändå.
Efter att ha sett det programmet låg jag vaken i ett antal timmar till. Det va omöjligt att somna. Jag låg och hade ångest inför framtiden. Tänkte att jag måste göra nåt viktigt. Nåt som betyder något för några. Jag kan bara inte komma på vad. Eller jag har några få förslag. Sen hade jag ångest för allt jag vill göra men kanske inte komma göra.

Några framtidsplaner:

• Åka till Berlin och festa hela nätterna och shoppa second hand hela dagarna.
• Bli journalist.
• Bli krigsfotograf.
• Flytta runt i massa länder.
• Bli kläddesigner.
• Skriva en bok.
• Öppna ett fik och nattklubb.
• Adoptera två barn.

Sen kom jag inte på mer. Detta va alltså min natt och morgon. För klockan sju somnade jag in och sov som aldrig förr tills fröken Josefin ringde och väckte mig.

Men nu ska jag äta glass och vänta på att Filip och Fredrik ska förgylla min vardag.

ps. Jag har glömt tredje saken jag hade att berätta. Jävlar. ds.

Måndag.

Jag har jättemycket att dela med mig av. Men jag tar det lite i taget för det skulle bli så otroligt långt annars. Det betyder att jag kommer glömma allt utom det jag skriver nu. Och vilket ska jag skriva nu då? Herrejesus. Vad ska jag börja med?
Jag kan meddela att jag för tillfället sitter och skrattar för mig själv. Men ordet "herrejesus" i huvudet lev valet ganska självklart. Jag börjar med mina påskfunderingar.

I lärdags var jag och teneriffagänget hemma hos farmor och farfar. Vi åt påskmat blandat med teneriffamat. Efter att ha utvecklat en gravidmage begav jag mig in i vardagsrummet och dog en smula framför teven. Lite senare kom Peo inrusande och såg allmänt förvirrad ut.
- Varför firar man påsk just nu?
- Men Jesus dog väl eller nåt annat skit?
- Ja, men det är ju olika datum varje år. Han kan ju inte ha dött på flera datum.
- Men man kanske inte vet riktigt när.
- Men man vet ju när han föddes, då borde man veta när han dog.

Efter den korta men hektiska konversationen letade han febrilt efter en uppslagsbok eller liknande, tog med sig boken ut i garaget (jag vi åt i garaget. Vi är lite udda i min familj) där resten av folket antagligen satt mitt uppe i en het diskussioner om Jesus död och uppståndelse.

Varför va då detta så intressant att jag bara va tvungen att dela med mig av det? Jo, för jag vill veta hur det va. Jag satt i flera timmar och försökte komma på varför man firar påsk just när man gör det. Det smartaste jag kom fram till va att det säkert har nåt med månen att göra. Eller första bla efter första bla. Men jag blev inte riktigt helt nöjd med det svaret. Jag ska fortsätta fundera och meddelar om jag kommer på nåt smart.

Sound världens slappaste måndag: Kultiration - Babylon Faller

Peace.

Varför KONFETTIKRIG?

Jag känner mig jävligt inne på att skriva just nu. Allt för att slippa städa klart mitt rum, borsta tänderna, baka kladdkaka eller något annat som mamma säger att jag ska göra.

För att slippa göra det kan jag förklara varför jag har blivit så besatt av konfettikrig. Eftersom det är så många som undrar. Egentligen inga alls men om jag inte va jag så skulle jag vilja veta i alla fall! Så därför ska jag berätta det nu.
För några nätter sen hade jag en dröm (jag vet, folk hatar när man berättar om sina drömmar), och i den drömmen va det en så himla skön atmosfär. Alla va jätteglada men samtidigt jätteledsna. Hur kan det vara en skön atmosfär när alla är jätteledsna kanske de flest tänker, det skulle jag också ha gjort om jag inte hade drömt drömmen. Men i alla fall. Det va krig. Folk dog (därav jätteledsna människor). Jag och några andra riktigt coola människor satt inne i nåt gammalt hus och gömde oss. Alla va livrädda men samtidigt trygga. Vi hade varandra. Golvet va täckta av massa små pappersbitar. Det va jättemjukt. För att lätta upp stämningen lite började en av dom riktigt coola killarna kasta pappersbitar på alla. Ett konfettikrig bröt ut. Jag tror jag aldrig har haft så kul i hela mitt liv. Jävla otur att det bara va en dröm. När vi va där inne och kastade papper på varandra, när kriget där ute va som bortglömt, va jag helt säker. Konfettikrif är lösningen på alla världens problem.

När jag vaknade va jag inte lika säker på saken men jag saknade känslan av att vara där inne med alla människor och kasta papper på varandra, medan bomber sprängdes utanför. Det va någon typ av skräckblandad trygghetsglädje med inslag av sorg. Eller nåt.

Vänta.

Jag kom på. Läs igenom detta: http://evelinao.blogg.se/

Nygammal vän.

Efter ett stort bråk med blogg.se byter jag nu till blogspot. Vad bråket handlad om behöver vi inte gå in på. Det är något mella mig och blogg.se. Jag känner mig oerhört lost och orkar inte anstränga mig för att få till någon fin layout för tillfället. Men det kommer senare. Jag lovar. Inte för att någon bryr sig. Men ändå.

Kul sak: Det är lov.
Kul sak2: Jag kanske ska till Pluto på onsdag och ta kort på påskfesten. Läskigt. Men det kommer säkert inte bli av. Jag vill inte komma dit med min lilla fjuttkamera. Jag kommer se ut som en groupie.

Dom ropar på mig och säger att jag måste göra ett kort till mamma. Vi ska tydligen fira henne idag. Släkten kommer och jag ska baka kladdkaka.

Sound tjockvaddetnuärfördagidag: Animal Collective - Mouth Wooed Her

Peace.