Långt långt bort.

Som när du helst av allt skulle vilja springa ut i skogen och lägga dig under en sten. Bara ligga där och vänta in natten. Vänta på att alla småkryp ska komma fram och göra dig sällskap. Dom kan inte prata. Dom lyssnar på ditt skitsnack utan att säga emot. Dom kan inte döma dig. Dom är bara ett sällskap för att bedöva ensamheten. Ensamheten som kom springande så snabbt. Mer väntat än något, men ändå så oväntat. Mörkret blir till ett täcke över din nakna, knottriga hud. Tystnadens oväsen försöker dämpa orden som har fastnat i huvudet. Sakta tystnar de. Ögonlocken försöker begrava ögonen. Skydda mot minnena som spelas upp som en film på repeat. Du vill inte titta. Bara glömma.
Du vaknar med solen i ögonen. Känner efter. Märker att småkrypen är borta och ensamheten kvar. Orden ekar fortfarande i huvudet. Filmen med minnen går fortfarande på repeat. Då inser du. Att sova under en sten tillsammans med småkrypen hjälper inte alltid. Ibland måste man själv fylla hjärnan med nya ord och byta film.