Varför KONFETTIKRIG?

Jag känner mig jävligt inne på att skriva just nu. Allt för att slippa städa klart mitt rum, borsta tänderna, baka kladdkaka eller något annat som mamma säger att jag ska göra.

För att slippa göra det kan jag förklara varför jag har blivit så besatt av konfettikrig. Eftersom det är så många som undrar. Egentligen inga alls men om jag inte va jag så skulle jag vilja veta i alla fall! Så därför ska jag berätta det nu.
För några nätter sen hade jag en dröm (jag vet, folk hatar när man berättar om sina drömmar), och i den drömmen va det en så himla skön atmosfär. Alla va jätteglada men samtidigt jätteledsna. Hur kan det vara en skön atmosfär när alla är jätteledsna kanske de flest tänker, det skulle jag också ha gjort om jag inte hade drömt drömmen. Men i alla fall. Det va krig. Folk dog (därav jätteledsna människor). Jag och några andra riktigt coola människor satt inne i nåt gammalt hus och gömde oss. Alla va livrädda men samtidigt trygga. Vi hade varandra. Golvet va täckta av massa små pappersbitar. Det va jättemjukt. För att lätta upp stämningen lite började en av dom riktigt coola killarna kasta pappersbitar på alla. Ett konfettikrig bröt ut. Jag tror jag aldrig har haft så kul i hela mitt liv. Jävla otur att det bara va en dröm. När vi va där inne och kastade papper på varandra, när kriget där ute va som bortglömt, va jag helt säker. Konfettikrif är lösningen på alla världens problem.

När jag vaknade va jag inte lika säker på saken men jag saknade känslan av att vara där inne med alla människor och kasta papper på varandra, medan bomber sprängdes utanför. Det va någon typ av skräckblandad trygghetsglädje med inslag av sorg. Eller nåt.