Jag är så rädd för att gå sönder. Igen.

Fan. Jag orkar inte. Jag orkar ingenting. Jag hatar-hatar-hatar att folk som en gång gjorde en så glad, plötsligt kan få en att inte vilja vakna på morgonen. Jag hatar att jag lägger all skuld på dig. Men det blir lättare så. Jag vill inte inse att jag fortfarande är den instabila människa jag jobbat hela livet med att slippa. Jag vill inte gå sönder igen. Jag vill verkligen inte. Jag orkar inte laga mig själv igen. Jag vill bara bli hel. Snälla, kan jag inte få vakna med lycka i kroppen imorgon? Snälla, kan jag inte få skratta igen. Sådär som jag gjorde när du fortfarande ville ha mig. Jag orkar inte gå igenom det här en gång till.

Min farmor.

Jag hälsade på farmor och farfar idag. Har haft sådan ångest för jag inte varit där på länge. Det kan bli för jobbigt att vara där när jag är som mest förvirrad. Det blir liksom ännu ett steg in i mörkret. Jag kan inte ta in allt farmor säger då. Jag orkar inte. Låter det rinna av mig utan att reflektera över orden och tankarna. Att inte ens försöka lyssna och förstå ger mer ångest än att inte hälsa på alls. Men idag var jag där. Det var så fint. Jag fick mat. Farmor pratade av sig och farfar gick mest runt. Att se farmor när hon får säga de saker hon inte har någon att säga till om dagarna gör mig så lycklig. Vi spenderade timmar framför bokhyllan och tittade på minnen. Men att se farmor gråta är det värsta jag vet. Att se den starkaste människa jag känner visa svaghet får mig att tveka på livet. Fastän jag vet att farmor också bara är en människa med svagheter som alla andra, gör det mig rädd. Samtidigt finns det inget bättre exempel på att viljan och envisheten sätter gränserna. Inte förutsättningarna.

Min fina vän.

Pratade med en gammal vän idag för första gången på flera år. Tror jag kan kalla honom så i alla fall. För en vän. Han vet mer om mig än de flesta. Än alla tror jag. Vi har gått igenom så mycket tillsammans. Tillsammans fast isär. Han har funnits vid min sida genom de svartaste av skogar. Och jag vid hans. Som jag har saknat honom. Nu har vi stora planer. Han och jag.

Se på maken. Här tittar ju jag in och gästspelar i min egen blogg. Kände plötsligt ett stort behov av att skriva till mig själv. Varför vet jag inte. Kanske för jag har en labil period just nu. Kanske för jag är förvirrad. Kanske för jag har så mycket att säga men ingen att säga det till. Där ljög jag. Jag har en handfull människor jag kan säga vad jag vill till utan att de skulle tycka mindre om mig för det. Men ibland är det bara mig jag vill prata med och nu råkade min fina lilla röda anteckningsbok lite för långt bort för jag ska orka hämta den. Denna lilla röda bok är för övrigt fantastisk. I den finns det ord ingen människa någonsin kommer se och det känns så bra. Det finns något fint i att kasta ur sig kaskader av känslor. Speciellt starka, ofta överdrivet starka, känslor som inte har någon annanstans att ta vägen.

Byebye.

Från och med nu hittar ni mig här. Detta är anledningen till min oerhörda inaktivitet på senare tid. Att jag aldrig fattade hur man fick bilderna stora OCH skarpa var droppen. Dessutom har jag redan glömt varför jag bytte från blogg.se från första början så det kan ju inte ha varit så farligt. Eller vi får se. Jag har en förmåga att tröttna jävligt fort. Det gäller allt. Bye.

Peace.

Jag ser ljus!

Efter x antal veckor av mörker i mitt rum har jag nu äntligen fått upp en taklampa. Yes! Den är rosa och skitstor. Och skitsnygg. Jag kan meddela att jag nu också håller på att frysa ihjäl och mår illa. Det är sjukt hur mycket man kan inbilla sig! Jag ska börja inbilla mig att jag är skitcool så blir det nog sanning.

Peace.

Min vän Ida.

Fyfan Ida skrämde livet ur mig idag. Hon säger att hon är sjukare än någonsin och att hon ska till akuten. Sen försvinner hon resten av dagen. Först när jag kommer hem ringer hon och säger att hon har fått hjärnhinneinframmation. Den äveln har fått hjärnhnneinflammation! Vem fan får det? Jag visste att hon antingen var dödssjuk eller hade halkan. Jag trodde på det sista men hade tydligen fel. Nu inbillar jag mig att jag har svinont i ryggen och ser konstigt. Ser man konstigt av hjärnhinneinflammation? Eller håller jag på att få migrän? Hur sablar jag ska överleva skolan i två veckor utan Ida? Nu lät det som att hon är min enda vän, men ändå. Hur ska jag klara mig? Vem fan ska jag snacka skit med på bussen? Väggen! Väggen Ida! Fast nu är det ju snö så skitsamma. Jag återkommer.

Peace.

Det finns en känsla jag hatar, egentligen jättemånga, och det är den som just nu infinner sig i min kropp. Aj.

Fuck datorer.

Jag har kommit fram till att jag inte längre finner något nöje i att sitta vid datorn. Hur kul är det liksom? Den gör ändå aldrig som jag vill. Jag hatar datorer.

Död.

Jag känner mig lite sådär halvdöd på något vis. Fredagen tog mina sista krafter. På bussen hem träffade jag en man som försökte skryta om att han gick på Hässlö och brukade flyga över Irsta. Det enda jag tänkte på var alla hålla mig vaken. Han lovade att hålla mig vaken tills han skulle av men sen fick jag klara mig själv. Eller inte riktigt, mamma ringde och kollade så jag levde några gånger. Det var knappt kan jag säga. Jag hatar när man inte kommer ihåg hur man kom på bussen. Skickade jag en smsbiljett? Varför frågade jag Amanda hur man gjorde det när jag har ett busskort? Använde jag busskortet? Gick jag på gratis? Frågorna är många som vanligt.

Peace.