Min farmor.

Jag hälsade på farmor och farfar idag. Har haft sådan ångest för jag inte varit där på länge. Det kan bli för jobbigt att vara där när jag är som mest förvirrad. Det blir liksom ännu ett steg in i mörkret. Jag kan inte ta in allt farmor säger då. Jag orkar inte. Låter det rinna av mig utan att reflektera över orden och tankarna. Att inte ens försöka lyssna och förstå ger mer ångest än att inte hälsa på alls. Men idag var jag där. Det var så fint. Jag fick mat. Farmor pratade av sig och farfar gick mest runt. Att se farmor när hon får säga de saker hon inte har någon att säga till om dagarna gör mig så lycklig. Vi spenderade timmar framför bokhyllan och tittade på minnen. Men att se farmor gråta är det värsta jag vet. Att se den starkaste människa jag känner visa svaghet får mig att tveka på livet. Fastän jag vet att farmor också bara är en människa med svagheter som alla andra, gör det mig rädd. Samtidigt finns det inget bättre exempel på att viljan och envisheten sätter gränserna. Inte förutsättningarna.