Jävla konfettikrig

Se på maken. Här tittar ju jag in och gästspelar i min egen blogg. Kände plötsligt ett stort behov av att skriva till mig själv. Varför vet jag inte. Kanske för jag har en labil period just nu. Kanske för jag är förvirrad. Kanske för jag har så mycket att säga men ingen att säga det till. Där ljög jag. Jag har en handfull människor jag kan säga vad jag vill till utan att de skulle tycka mindre om mig för det. Men ibland är det bara mig jag vill prata med och nu råkade min fina lilla röda anteckningsbok lite för långt bort för jag ska orka hämta den. Denna lilla röda bok är för övrigt fantastisk. I den finns det ord ingen människa någonsin kommer se och det känns så bra. Det finns något fint i att kasta ur sig kaskader av känslor. Speciellt starka, ofta överdrivet starka, känslor som inte har någon annanstans att ta vägen.