Jag städar mitt rum. Mamma har lagat symaskinen så jag äntligen kan börja sy igen. Jag kunde inte välja favoritbild. Korgen till garderoben var för liten och jag blev jättearg. Min lillasyster är en vandrande allergichock. Hon är rödflammig i hela ansiktet och ser ut att ha böldpest eller liknande. När jag tänker efter kanske jag gillar den mörka mer i alla fall. Eller kanske inte. Jag är i stort behov av ett nytt rum. Och ett nytt hår. Jag tror jag ska gå och klippa mig själv.
Jag ljuger så bra att jag inte själv vet vad som är sanning och inte. Jag lurar mig själv till förvirring. Inbillar mig att mina fantasier är verklighet tills jag tror på det. Vad gör man när lögnerna plötsligt blir sanning fast osanning? Jag tror jag kan trolla. Jag ska trolla lögnerna till sanning.Nu ska njag nog ta och lägga mig framför tvn, sätta på en bra film och dricka kaffe. Perfekt en söndag som denna. (Om exakt en månad blir jag hela 18 år!)
Peace.
Du skrek lycklig, lycklig, lycklig i mitt öra innan du slängde igen dörren och klämde mina stortår. I ett tappert försök att andas frisk luft igen river jag muren med en slägga jag aldrig tidigare sett. Bilarna tutar och den andra sidan ser inte lika bra ut som i drömmarna. Ljusen är mörkare och skratten dystrare. Öronproppar och ögonbindel räddar mig från sömnlösa nätter och insiktsfulla dagar. Se var livet har fört oss.Om tre månader och två dagar är det bal. Jag vill att det ska vara nu. Allt är planerat. Jag vet precis hur jag ska se ut! Du är avundsjuk.
Jag håller på med en hemlighet. Ingen får veta. Men få inte panik för det! Inom en snar framtid får vem som vill veta. Lite tålamod bara.
Jag har hittat ett par vinterskor! Jag dödar den som köper dem innan mig. På riktigt. Rör dem inte ens! Dom glänser liksom! Jag vill, jag vill, jag vill ha dem! Oooooh. Du går på en VÄLDIGT tunn tråd just nu.(Jag har skrivit min första inlämningsuppgift i ett oerört trött och koffeinpåverkar tillstånd. Hate it or love it.)
”Vem är du?” ”Jag är döden.” Är döden någon som hämtar oss när vi levt klart? Finns det någon mening med döden? Vad händer efter? Händer det något över huvudtaget? Är livet bara ett test för att få komma till nästa steg? Tanken på döden har nog framkallat många sömnlösa nätter för de flesta. Mina sömnlösa nätter har resulterat i en egen liten teori.
Jag tror att döden helt enkelt är ett slut. Den sista punkten i boken om livet. När man har kommit dit, satt den sista punkten, slår man igen pärmen och livets bok är slut, för alltid. Visst är det trevligare och inte lika skrämmande att se på döden som början på det nya kapitlet, att det bara är dags att vända blad. Det är klart jag också hoppas på ett liv efter döden, att en ny historia ska ta fart, men hur mycket jag än försöker ser jag inte något logiska i det. Vi föds, vi lever, vi dör. Så lyder min enkla teori.
Vad är då meningen med döden? Ska jag vara ärlig tror jag inte det finns någon speciellt mening med själva döden, utan vi får helt enkelt ge den en mening. Alla ska vi en gång dö, det är det enda vi vet här i livet. När, hur och varför kommer dessvärre, eller kanske som tur är, förbli en gåta. Vissa väljer att dö, vissa begår misstag som för dem till döden, medan andra helt enkelt bara drabbas. För att ingen ska behöva dö förgäves måste vi lära oss av andras olycka. Tyvärr låter vi ändå så många liv gå till spillo. Varför fortsätter folk köra påverkade när det orsakar så många dödsfall varje år? Hur kan fattigdom fortfarande existera när det dödar så oerhört många varje dag?
Hur bitter och negativ min syn på döden än verkar vara blir jag mindre och mindre rädd för den. Innan vi föddes och därmed skrev första bokstaven i boken fanns inte eller vårt liv. Att dö är som att födas, fast baklänges. Med denna filosofi uppskattar jag min stund här på jorden mycket mer. Om jag visste att jag skulle födas på nytt efter döden, skulle jag inte ta vara på lika mycket. Jag kan ju lika gärna göra det i nästa liv. Men nu tror jag inte på något nästa liv och därför måste allt upplevas i just detta.
Har du tagit vara på livet ordentligt är döden ingenting att oroa sig över. Det finns nämligen ett sätt att leva vidare på. Jag vet, min teori innehåller inget liv efter döden, men den innehåller minnen. Jag tror det enda sättet att leva vidare efter döden är att skapa en egen plats i folks minnen. Har du uträttat något under din tid på jorden kommer dina handlingar leva vidare. Visserligen kan man bli ihågkommen på grund av onda handlingar också, men om vi översätter livet i minnet till känslor, vill nog de flesta leva vidare som kärlek och inte hat.
Så tills min sista punkt är satt tänker jag fylla boken med så mycket som möjligt. Mina stordåd kommer att leva vidare i all oändlighet, även om själva jag ligger och ruttnar i min grav.
Som en ost med hål i. Ge mig en sax och jag är road i timmar. Jag har jättemycket bra att skriva men jag orkar inte just nu. Skolan har ju börjat på en ny hjärntvättning. Jag har blivit enbent. Beviset finns i skolkatalogens AD-kort.
Varför finns det inga män som är lika fagra som Bob Dylan? Sådär lite lagom nerknarkade och skabbiga. Vill du gifta dig med mig? Vi kan få söta små barn som leker ute på gården. Ser du ut som Dylan? COOOOOME TOOOO MEEEE!!! Annars är det bra. Oh. Kissnödig.
Så hålla käften och tala aldrig igen. Jag är inte den du tror och kommer aldrig bli. Vad tror du? Isen är tunn och mina viljor har överskridit viktgränsen. Kommer vi gå under? Man över bord. Tala till mig igen! Vi kan bädde ner oss i sidenlakan jag inte äger. Jag talar ett språk som kallas tystnad. Förstår du mig? Inget svar. Man får aldrig något svar.
