Min lillasyster visade mig
den här filmen. Se den. Efter att ha sett den några gånger blev jag så otroligt arg. Vad är det för fel på vissa människor? Barnen är 13 år. 13 år! En tjock äcklig
polisjävel trycker ner ett barn mot marken för att han åkte
skateboard. För att han inte stannade när han sa åt honom att göra det. Finns det inte viktigare saker att göra? När han tog tag i tjejen kände jag hatet bubbla ännu mer. Jag menar, en tjock gubbe måste ta till
våld mot en trettonårig tjej. Vad
fan! Han säger åt dem att lägga sig på marken, hålla händerna på ryggen och hotar med "
or i spray
you." De ska in i fängelse. Men inte för att de åkte
skateborad, utan för de vägrade bli arresterade. Men varför blev de arresterade då? För att de åkte
skateboard? Jag kan verkligen inte förstå hur den där så kallade polisen tänker.
När vi ändå är igång kan vi ta och titta på
den här också. Helt sjuk. Ännu en tjock äcklig polis som har lite för lite att göra.
Åh! Jag är så arg att jag inte kan få ur mig nåt. Officer
Rivieri får tala (eller snarare skrika) för sig själv.
Så efter att ha sett dessa är min fråga: Vad är det för fel på vår värld? En värld där polisen lägger ner tid på att bråka med barn som åker
skateboard. En värld där det klagas på att ungdomen inte har någonstans att ta vägen och därför blir kriminella, men så slår polisen de ungdomar som faktiskt har valt en bättre utväg. Visst, de kanske säger emot. De kanske inte visar
tillräckligt med respekt. Men varför inte uppmuntra dem till att fortsätta med sitt
skateboardande och låta tiden lära dem att inte vara så kaxiga. De är ju bara barn!
Peace.
Vi är så jävla snygga. Det är inte du.
Vi har levande ljus. Det har inte du.
Vi har rökelser. Det har inte du.
Vi eldar djur. Det gör inte du.
Se mitt knä! Bilden är tagen på efterfesten (hehe) i stugan. När jag sitter där på altanen med en cigarett i handen och är sådär otroligt glad är jag ännu ovetande om att mitt högerknä är sönderskrapat och blödande. Stackars mig.
Nej men bilden säger väl ganska mycket själv. Helgen var galen. Man skymtar även det främmande armbandet på min vänsterarm. Becka informerade om att jag kan ha fått det av Joel. Jag hade också för mig lite att det skulle kunna vara så, men varför gick han runt med ett pärlarmband? Nu bor det i alla fall på min arm men inte så länge till. Det är för stort oh passar inte riktigt in. Jag skulle kunna skriva en bok. Det skulle heta "Mysteriet om pärlarmbandet." Mycket spännande. Än vet ni inte om den får ett lyckligt slut eller inte. Kommer den riktiga ägaren återfå sitt armband?
Min radio är snyggare än din.
Efter att ha plågar mig själv genom att ligga i solen ett tag idag höll jag på att dö. Jag tänkte "Ahaaa! Jag kan ta med kameran och bege mig till Grävlinge som jag har tänkt göra hela sommaren!" Sagt (läs tänkt) och gjort. Väl där hann jag lagom hitta ett objekt och ställa in exponeringen så ljuset blev ascoolt innan kissblåsan svek mig ännu en gång. Nej! Det får inte vara sant, tänkte jag och ignorerade kissnödighetskänslan ett tag. Men jag lovar, det va sant. Efter cirka tre bilder började jag se små Susanne Lanefelt (ni vet kniiip-tanten) dansa omkring och skrika kniiip! Jag tog några bilder i farten för att göra det värt promenaden innan jag sprang hem. I framtiden ska jag börja ha en bajamaja på släp med mig var jag än går.
