Levande väckarklocka.

Jag har en helt egen levande väkarklocka som ringer på helgmornar och skäller ut mig för att jag inte är vaken. Hon heter Josefin. Annars en mycket trevligt flicka men vissa mornar skulle jag med nöje kunna döda henne. Dessa samtal börjar alltid med att jag otroligt argt och nyvaket klämmer ur mig ett "hallååååååå" varpå hon alltid, lika förvånad varje gång, nästan skriker "VA?! HUR KAN DU SOVA NU?! NU ÄR DET DAGS ATT VAKNA!" i mina stackars nyvakna öron. Är jag ortoligt trött säger jag bara nej tills hon tillåter mig återvända till min ljuva sömn. Annars är det bara att ta sig samman, byta från sovpositionen till en betydligt obekvämare så jag omöjligt kan somna om, sen är det bara att lyssna på vad fröken Josefin har att säga. När samtalet är slut är jag oftast (det beror på hur lång promenad hon tar) pigg.

Peace.