Döden?

(Jag har skrivit min första inlämningsuppgift i ett oerört trött och koffeinpåverkar tillstånd. Hate it or love it.)

”Vem är du?” ”Jag är döden.” Är döden någon som hämtar oss när vi levt klart? Finns det någon mening med döden? Vad händer efter? Händer det något över huvudtaget? Är livet bara ett test för att få komma till nästa steg? Tanken på döden har nog framkallat många sömnlösa nätter för de flesta. Mina sömnlösa nätter har resulterat i en egen liten teori.

Jag tror att döden helt enkelt är ett slut. Den sista punkten i boken om livet. När man har kommit dit, satt den sista punkten, slår man igen pärmen och livets bok är slut, för alltid. Visst är det trevligare och inte lika skrämmande att se på döden som början på det nya kapitlet, att det bara är dags att vända blad. Det är klart jag också hoppas på ett liv efter döden, att en ny historia ska ta fart, men hur mycket jag än försöker ser jag inte något logiska i det. Vi föds, vi lever, vi dör. Så lyder min enkla teori.

Vad är då meningen med döden? Ska jag vara ärlig tror jag inte det finns någon speciellt mening med själva döden, utan vi får helt enkelt ge den en mening. Alla ska vi en gång dö, det är det enda vi vet här i livet. När, hur och varför kommer dessvärre, eller kanske som tur är, förbli en gåta. Vissa väljer att dö, vissa begår misstag som för dem till döden, medan andra helt enkelt bara drabbas. För att ingen ska behöva dö förgäves måste vi lära oss av andras olycka. Tyvärr låter vi ändå så många liv gå till spillo. Varför fortsätter folk köra påverkade när det orsakar så många dödsfall varje år? Hur kan fattigdom fortfarande existera när det dödar så oerhört många varje dag?

Hur bitter och negativ min syn på döden än verkar vara blir jag mindre och mindre rädd för den. Innan vi föddes och därmed skrev första bokstaven i boken fanns inte eller vårt liv. Att dö är som att födas, fast baklänges. Med denna filosofi uppskattar jag min stund här på jorden mycket mer. Om jag visste att jag skulle födas på nytt efter döden, skulle jag inte ta vara på lika mycket. Jag kan ju lika gärna göra det i nästa liv. Men nu tror jag inte på något nästa liv och därför måste allt upplevas i just detta.

Har du tagit vara på livet ordentligt är döden ingenting att oroa sig över. Det finns nämligen ett sätt att leva vidare på. Jag vet, min teori innehåller inget liv efter döden, men den innehåller minnen. Jag tror det enda sättet att leva vidare efter döden är att skapa en egen plats i folks minnen. Har du uträttat något under din tid på jorden kommer dina handlingar leva vidare. Visserligen kan man bli ihågkommen på grund av onda handlingar också, men om vi översätter livet i minnet till känslor, vill nog de flesta leva vidare som kärlek och inte hat.

Så tills min sista punkt är satt tänker jag fylla boken med så mycket som möjligt. Mina stordåd kommer att leva vidare i all oändlighet, även om själva jag ligger och ruttnar i min grav.