Vildsvin och en vilsen Alfons.

Mysig kvällspromenad? Inte om man är ute och går med Ida. "Men jag kan en väg. Man kommer ut vid skjutbanan." Nya vägar är ju alltid kul så jag och Josefin litar på Ida och traskar efter. Problemet var bara att den nya vägen inte var en väg. Jag skulle mer kalla det ett bombnedslag. Promenaden förvandlades till rena terrängvandringen. Vi tog oss genom täta granar, hoppade (läs snubblade) över stockar och klättrade upp på stenar för att titta efter Alfons som trodde att han visste vägen. Hela tiden med rädslan för att bli uppätna av vilda djur. Ida va ju inte direkt en lugnande själ. "Titta, det är jättemycket älgbajs." "Det här skulle kunna vara vildsvinsbn vi går över." Josefin intalade sig att vildsvinsjakten redan hade varit. Jag var orolig för att Zarek skulle drunkna och Ida tappade bort sin hund.
Vi är riktiga äventyrare. Vi ger aldrig upp. Vi visste att vi skulle få publicitet hur det än gick. antingen: "Tre flickor och två hundar försvunna i Irsta." *tre veckor senare* "Tre flickor och två hundar hittade halvt uppätna av vildsvin i en djup skog i Irsta." Eller i form av bloggar om äventyret. Det blev det sistnämnda (och kanske en aning tråkigare).

Nu står mamma och tjatar om att jag måste sova. Jag säger att jag går och sover. Gå och sova för betyder äta glass.

Nu ska jag sova.