Morgonstund.

Jag va bara tvungen att berätta om min fina morgonstund. Mamma pudrade näsan och Elli sov. Alltså va jag (på sätt och vis) ensam i lägenheten. Kaffet va varmt och jag satt på balkongen (som jag inte vet om det stavas med ett eller två l). Jag sneglade ut över betongen (som jag inte vet om det stavas med o eller å). Det va grått, trist och fult men ändå fint på något vis. Någon hade gjort ett desperat att lätta upp den dystra stämningen genom att placera utett, ganska fult, ljusblått utomlandsliknande staket. Jag vet inte riktigt om det lyckades. Sen tog kaffet slut och därmed den fina stunden. Det är liksom inte lika fint utan kaffe. Kaffe = skönhet. Åååh, så poetiskt. Nej, nu får det vara nog!

Eller vänta. En av klänningarna jag köpte igår har en liten historia bakom sig (okej, det kanske va att överdriva) som jag kan berätta. Inne på Lindex kommer mamma fram till mig med en klänning och säger "Du skulle vara jättefin i den här!" Njaaa, tänker jag men testar den i alla fall. När blåsan väl är på blir jag kär. Mamma utbrister "Du måste köpa den!" Njaaa, 209 kronor, tänker jag. "Jag bidrar med 100 kronor, Du måste ta den!" Jag köpte den.

Peace.