Nervös tankspriddhet.

Idag va jag på intervju på Öppna kanalen. Jag va väldigt nervös kan jag börja med att säga. Sen kan jag fortsätta med att berätta om min färd dit och allt annat. När jag vinkade av Amanda va det ungefär 20 minuter kvar tills jag skulle vara där. Hur stressad som helst sprang jag fram mellan husen (jag kan tänka mig att jag såg ut som en figur i ett tv-spel som springer och hoppar på eldsprutande hus). När jag insåg att jag tog helt fel väg och kom ut mitt i ett husbygge blev jag ännu mer stressad. Med 50 meter kvar tog jag mig en titt på klockan. Kul. 12 minuter kvar. Jag tror aldrig att jag har gått så sakta som jag gick dom 50 metrarna. För att fördriva tiden ännu mer tog jag upp telefonen och höll den mot örat. Jag tror att jag ville att det skulle se ut som jag pratade i telefon. Efter ungeför 10 sekunder kände jag mig ptroligt fånig så jag slängde på luren i örat på min låtsaskompis, öppnade dörren och gick in med stadiga kliv. Det första jag får se är ett antal ungdomar som sitter i ett möte av något slag. Min första tanke är att dom har börjat utan mig. På väg fram till dem hör jag ord som tillstånd, konrad, pengar och massa annan skit. Jag inser att jag inte tillhör dom och går vidare som om jag alltid har vetat var jag ska. Jag råkade bara vongla lite åt deras håll. När jag kommer fram till caffét ser jag ett antal människor sitta utspritt på olika ställen. Min tanke: "Shit. Vad gör jag här? Var ska jag sätta mig? Ska jag vända? Är det fult att stå?" Jag ser en toalettskylt och skyndar dit. Ännu en gång låtsas jag att det var dit jag va påväg hela tiden. Jag bara råkade sakta ner litegrann. Jag låser in mig på toaletten och gör mig av med det mesta av paniken. Försöker tänka ut var jag ska gå när jag kommer ut men jag inser att jag inte kommer ihåg hur det såg ut utanför toaletten. Bara att chansa. Det första jag ser när jag kryper fram ur mitt gömställe är en tjej från min gamla klass. Jag trodde att jag skulle börja gråta. Jag har aldrig blivit så lättad i hela mitt liv.

Nu orkar jag inte skriva mer för jag är hur död som helst. Jag kan berätta om min sömnlösa natt imorgon. Tillsammans med tvångstankarna. Men jag kan avsluta med att det gick ganska bra. Dom frågade inte så mycket. En man tog kort med sin mobil oh frågade om jag tror att jag skulle klara av att vara producent. "Vad fan gör en producent?" tänker jag men svarar ändå "Ja det skulle ju kännas ansvarsfull, men jag tror att jag skulle klara av det!" med ett leende. Jag tror att dom tyckte om mig. Jag skrattade och dom skrattade. Eller så hatade dom mig.