Död åt bobbycars!

Kommer hem från skolan, slänger ihop en kladdkaka på rekordtid, tar en kopp blaskigt kaffe för det riktiga är slut och sätter mig i solen. Här vill jag verkligen förmedla den sköna vårkänslan som infann sig. Jag satt alltså på altanen, insvept i ett täcke och med solglasögonen på. Solen lös och ännu en gång strömmade Magnus Lindbergs hesa stämma från köket. Jag åt en perfekt kladdkaka och drack blaskigt kaffe med chokladsmak. Allt var fridens liljor med andra ord. MEN! Såklart kan man inte ta sig en lugn stund på en gata full av ungar. Det började med att jag hörde den nyinflyttade barnfamiljen prata lite. De umgicks i vårsolen. Om det hade stannat här hade jag kanske gillat familjen, men icke. Såklart ska ungjävlarna plocka fram inte en, utan två bobbycar, och börja åka. Alla som någon gång har hört dessa små fula plastbilar skrapas mot asfalt vet att det låter oerhört mycket. Inte mycket som i hög musik, utan mycket som i världens jobbigaste ljud som skär i öronen. Jag lät dem hålla på ett tag för ungjävlar brukar ju tröttna efter ett tag. Men inte dessa små odjur. Efter sådär tio minuter fick jag nog och gick in och höjde musiken markant. Jag hoppades väl på att mamman skulle fatta vinken och ge ungarna en rejäl utskällning, men icke. Jag försöker stå ut ett tag till och anstränger mig för att höra musiken. I mitt huvud bygger jag upp något typ av hat mot grannungarna. Inte nog med att de för ett förfärligt oväsen, de har fula overaller också! När jag inser att de små svinen inte ger upp plockar jag ihop mina grejer och går in. 1-0 till ungjävlarna. Nästa gång tänker jag inte ge upp utan en fight!
Jag hoppas på vårväder imorgon för då tänker jag göra ett nytt försök. Jag återkommer om resultatet.