En ateist på en gudstjänst.

Efter ett tre timmars prov kan det behövas lite frid i själen. Vi kände att den så kallade gud får bli mannen att skänka oss denna frid. Klockorna ringer och fyra damer kilar in i domkyrkan illa kvickt. Väl inne kan tre män (män?) skådas på bänken längst bak. Man skulle kunna säga att mannen som delade ut psalmböcker såg en aning förvånad ut. Jag och mina vänner Ida och Sara slår oss ner på bänken näst längst bak. Gudstjänsten börjar och någon (jag spenderade ungefär hela gudstjänsten med att leta efter denna någon) börjar läsa något. Ida viskar (näst intill ohörbart) och frågar var vi är i programet. Innan jag ens hinner reagera sitter damen (tanet?kärringen?)framför oss och viftar hejvilt och pekar varifrån den osynliga damen läser. Både jag och Ida hittar snabbt rätt och försöker hänga med i bönen. Men damen framför vill vara säker på att nytillskottet i församlingen känner sig välkomna, så där sitter hon och pekar hela bönen ut.
Dags för psalm. 603 om jag inte missminner mig. Är det något jag inte förstår så är det psalmer. Meningen är att alla ska sjunga med, men hur lätt det det egentligen? 99,99% av alla psalmer ligger i en oerhört hög tonart som jag nog inte har hört någon träffa rätt. Ett allmänt mummel och nunnande hörs, förutom från den ivriga damen framför, som ger psalmen ett ärligt försök. Tappert gjort.
Fler böner. Mer mummel. Men när det är dags för Fader vår, då jävlar händer det grejer! Mannen tre bänkar fram är inte sen med att klämma i med en härlig basstämma. Man känner i hela kyrkan hur han har suttit och laddat. Och hur stolt han är över att han kan den utantill. För att visa lite extra att han verkligen inte läser från ett fånigt program riktar han huvudet mot taket och sluter ögonen. Vilken man. Basröst och kan en bön utantill!
Det lilla orgelsolot som avslutade det hela behöver jag inte ens nämna. Man skulle kunna kalla det en stämningshöjare.
Vi ses igen på fredag kära församling.