Uppgivenhet och bara så jävla glad!

Jag förstår inte. Hur kan man vara så uppgiven och hjälplös samtidigt som man är världens gladaste? Sablar. Jag måste göra något åt det här. Men mamma och pappa är i alla fall söta. Mamma säger åt mig att skolka och pappa beddar ner mig i soffan och sätter på en film han ändå vet att jag kommer somna ifrån. Sablar igen. Nu måste jag ju titta om. Men först måste jag göra något annat som jag glömt. Sablar! Det var av någon anledning jag vaknade till liv igen. Just nu kommer jag bara inte på varför.

Jag lovar. Snart är den riktiga Evelina tillbaka igen. Håll ut. Jag har varit inne i kriser förr.

Peace.