Stökighet.

Det här inlägget har jag övervägt fram och tillbaka om jag verkligen ska publicera det eller inte. Jag har legat sömns om nätterna och drömt mardrömmar om konsekvenserna. Men i slutändan kom jag ändå fram till att vafan man lever bra en gång så varför inte skämma ut sig totalt? Ni ska veta mina vänner att det är under en djup plågsamhet som jag visar dessa bilder och blottar mig själ på det här sättet. Innan jag börjar förklara mig vill jag att ni tar en noga titt på dessa bilder.

.

Vissa av er kanske tänker "Ahaaa, det är ju ett krigsdrabbat land". Andra kanske tänker att bilderna föreställer en soptipp. Men icke! Bilderna föreställer (jag hoppas att ni sitter ner) mitt rum! (Ni som inte satt ner ligger förmodligen avsvimmade just nu. Jag är berädd att betala skadestånd om större skador uppstod.)
Men ja, såhär ser alltså mitt vackra rum ut. Inte städat för fem öre sen i början av maj. Man kan hitta det mesta i mitt rum. Golvet består av ett antal lager kläder, skor, jackor, väskor, själar, papper, böcker, smink, plastpåsat, kvitton och lite annat smått och gott. Under allt detta finns ett välrustat lager damm. Det innehåller nog det mesta. Men det är ju såklart inte bara golvet som är daggigt, min tv är ett ganska intressant objekt. Den har en förmåga att samla på sig ovanligt mycket damm. Ibland är det så illa att jag har lite svårt att se vad som visas i rutan. Min mamma tycker att min tv är väldigt användbar. Efter en månads tjat fick hon nog av mitt stökiga rum. Jag kom hem från dansen en torsdagskväll och tänker titta på tv när jag märker att bilden ser lite konstig ut. Jävla damm tänker jag och stänger av. Då inser jag att mamma har lämnat ett litet meddelande i dammet "Lina, tycker du inte att det är lite dammigt?". Jo mamma, det är lite damigt, men ve fan orkar damma? Jag fick leva med meddelandet helt enkelt.
Jag skulle kunna berätta en hel del saker om mitt rum men vi tar det en annan gång. Jag känner att det kanske vlir en för stor chock att ta på en och samma gång.

Peace.