Jag <3 mobiler.

Jag blir galen! Efter att ha legat helt död i vardagsrummet (jag kommer till dödheten sen) och hört min telefon spela sin vackra julmelodi och pistolskotten eka genom hela huset i evigheter tänkte jag att jag faktiskt skulle kolla vad alla dessa människor vill mig. Först: telefonen borta. Sen: den ligger på golvet (min teori är att den mitt i den galnaste vibrationen har ramlat över kanten). Ännu senare: den är trasig. Den där jävla skärmjäveln vägrar lysa! Oerhört frustrerande att höra ett sms komma men inte kunna läsa det. Aha tänkte jag. Någonstans ska jag ju ha Idas telefon liggande och samla damm. Efter att ha letat i evigheter hittade jag den i en påse i en annan påse i ett hörn bakom en korg under fönstret. Fatta hur länge jag letade! Problemet är bara att smsen hade sparats på den andra telefonen och de missade samtalen gick inte att se. Cutcutcut. Så nu vet jag inte vem som ville mig vad och jag vet inte vad jag skulle svara på för sms. Jag hatar att svara på sms. Jag tänker: men jag gör det snart. Och glömmer bort det. Jag är så dålig.
Tillbaka till tröttheten. Jag åkte hem. Jag somnade på bussen. Jag kom hem. Jag somnade i soffan. Jag var sådär oerhört trött när man tänker: Ska jag någonsin röra på mig igen? Hur ska jag klara att resa mig upp om jag nu gör det? Där har vi alltså förklaringen till att jag lät alla dessa samtal och sms glida omärkt förbi. Nu ångrar jag mig. Eller kanske inte. Jag låg så jävla skönt. Jag tror jag måste gå och hitta rätt plats igen.

Peace.