Ida och hennes mamma.

Jag skämtar inte. Idas familj är typ världens sötaste. Promenaden slutade med att jag satt vid deras köksbord och åt marrängtårta med halva släkten. Det var mycket trevligt. Idas mamma är så söt att jag dör varje gång jag träffar henne. Ida är ju inte fy ska hon heller. Tänk vilken tur man har ibland. Ibland hittar man bara rätt människor och allt blir så bra. Man blir så glad. Jag tackar och bockar. Verkligen. Jag kunde inte vara gladare för allt.